Hur snabbt glömmer ni? Vad i Erik Hamréns två EM-slutspel och misslyckade VM-kvalifikation var bättre? På vilket sätt glänste Lars Lagerbäck mer i sin gärning, han som lotsade Sverige förbi tre raka gruppspel, men aldrig vann en utslagningsmatch? Ska vi prata Lars ”Laban” Arneson?
Nä, jag tänkte väl det.
Medan vi fortfarande är klarsynta. Janne Andersson gjorde ett sjuhelsikes jobb med det här mästerskapslaget. Han gjorde samma sak med det förra. Han väntade möjligen lite för länge med ett byte eller två och tvingade in Kristoffer Olsson och Albin Ekdal i var sin tvångströja, men det var snarare konsekvenser av en strategi än skäl för hudflängning.
I ett mästerskap där stora elefanter presterat som rädda hundar och Holland, Frankrike, Portugal och Tyskland har lämnat oss i förtid finns skäl att lyfta detta.
Ingen vill förlora en åttondelsfinal. Det gäller såväl förbundskaptener, spelare som supportrar. När det väl sker upptäcks eventuella sprickor i det närmaste direkt. Ratade stjärnor talar ut, petade vattenbärare vill få sitt sagt. Hur det lät efter Ukraina? Det vet ni.
Det är därför spelarna springer in i döden för Janne Andersson
Det har snart gått fem år sedan Janne Andersson tillträdde som förbundskapten för herrlandslaget i fotboll. Jag skulle vilja påstå att han under den här relativt korta perioden har blivit folkkär. Inte framgångsrik, uppskattad eller hyllad utan folkkär.
Sådana människor växer inte på träd, men hamnar där de gör för att de säger vad de tycker och grundar sitt synsätt på … sunt förnuft? Bondvett? Livserfarenhet?
De har paradoxalt nog en ovilja att framhäva sig själva. Janne Andersson har aldrig lockats av att stå i centrum. Han vill vinna fotbollsmatcher.
Det är därför vi gillar Janne Andersson. Det är därför spelarna gillar Janne Andersson och i match efter match kan tänka sig att springa in i döden för Janne Andersson.
Han är där för dem.
För att få ut max ur en grupp.
Frågan är därför given: Fick han det nu?
Jag svarar med några motfrågor. När hade vi senast en spelare som aspirerade på titeln turneringens främste spelare? När generationsväxlade vi hela anfallsparet mitt under ett mästerskap?
Janne Andersson behöver vara kvick i tanken
När drog SvFF in över 150 miljoner kronor i prispengar två mästerskap i rad? Hur ofta genom historien har en förbundskapten tagit superstjärnan till nåder, blivit av med honom igen, hanterat en pandemi och mist två av spelarna för covid-19 just som allt skulle kicka igång?
Vem hamnar i sådant och ändå när resultat?
Ni vet vem. Snart är detta historia. Semester ska firas. Sår slickas. Blickar riktas om. Och nya lag tas ut. För Janne Andersson gäller det att vara kvick i tanken.
Ibland slutar spelare i landslaget, andra gånger slutar de att bli uttagna. I fallen med Andreas Granqvist, Marcus Berg, Sebastian Larsson och Mikael Lustig kan vi vara rätt säkra på att de bedömer sig vara klara med det gula och det blå. Sannolikt gäller detta även Gustav Svensson.
Samtliga är värda ordentliga avtackningar. Jämför deras landslagsinsatser från 2016 och framåt med vad de presterade dessförinnan och förstå att de har kramat ut precis allt under de här åren.
Passa på och njut – snart kan Janne-Peter vara borta
Nu ska en ny stomme formas. Nya talanger ges utrymme. Återväxten i svensk fotboll är god. Det ska exempelvis bli väldigt spännande att se hur länge det dröjer innan både Jens Cajuste och Mattias Svanberg tar var sin ordinarie tröja? Och hur bra kan Alexander Isak och Dejan Kulusevski egentligen bli?
Det är lätt att övervärdera sin samtid och där finns alltid motståndare. Det korta svaret är ändå ”hur bra som helst”.
Det värsta som kan hända svensk landslagsfotboll nu är att en utländsk proffsklubb nyper mannen bakom verket.
För inte säger väl Janne Andersson nej då? Och går Janne går Peter Wettergren. Det är min absoluta bedömning.
Så passa på och njut.
Snart kanske vi inte ens går till mästerskap längre.
