Det har nu gått drygt ett år sedan partiledarna från våra riksdagspartier stod och tittade ut över Frölunda Torg och med bekymmersamma blickar konstaterade att det såg ut som ett slagfält med brända bilar. Bland kommentarerna hördes att föreningslivet är oerhört viktigt.
Några månader senare fick vi en ny regering, där statsminister Stefan Löfven (S) valde att putta in ansvaret för idrott hos kulturministern, som redan hade portföljen överfull med andra tunga frågor.
Jag trodde på allvar, kanske lite naivt, att idrotten äntligen skulle få en minister som enbart skulle ägna sig åt idrott.
Av Löfvens 22 utsedda statsråd platsade dock inte idrotten med egen minister.
Finansministern Magdalena Andersson (S) presenterade på onsdagsmorgonen en budget med satsningar på närmare 30 miljarder kronor för nästa år och anser att ”den skall bygga vårt samhälle starkare”.
Gott så.
Idrotten är dock en väsentlig del av samhället och jag hade gärna sett att idrottsfrågor hade nämnts. Jag kan också känna en matthet över att idrotten från politiskt håll nästan enbart nämns när det handlar om vad som händer på plan, när bollar och puckar studsar vår väg vid internationella mästerskap. Då skall det skickas grattis-sms, synas i tv-rutor eller ännu hellre vara på plats på något VM eller OS.
Framgångar är förvisso viktiga. Vi mår bättre, vi förenas och det är viktigt med förebilder.
Men politiker måste lyfta idrotten i ett samhällsperspektiv och se vilken nytta den gör en måndagskväll i november i någon förort. Visst, Riksidrottsförbundets fråga om senioridrott fick ett anslag på 20 miljoner, men utöver det konstaterade RF-ordföranden Björn Ericsson att det var ”vin och vatten, mest vatten” som kom ut från budgeten.
Jag var själv moderator på en idrottsdebatt på Gamla Ullevi med samtliga lokala partier inför valet i höstas, där varje parti fick berätta om satsningar för idrotten. Nu hör jag signaler om att löftena är betydligt ljummare, detta bara ett år senare - och ett par partier vill inte ens kännas vid vad de då berättade.
Jag har förmånen att ofta träffa företrädare för elitidrotten, men på senare år har vi GP-sporten engagerat oss mer i breddidrotten och därmed har mina kontaktytor breddats ytterligare. De signaler jag mer eller mindre dagligen får från idrottens företrädare är många gånger uppgivna. Och det handlar inte nödvändigtvis om mer pengar eller anläggningar – det handlar om intresse och engagemang från Göteborgs Stad. Det sägs finnas en ovilja att diskutera idrott utifrån ett brett perspektiv och det skapar en frustration hos föreningarna.
I Magdalena Anderssons budget får rättsväsendet ett stort anslag och det är förmodligen helt rätt. Samtidigt är polisen oftast sist i kedjan och jag hade gärna sett att idrotten fått en liten, men tydlig, del av kakan i förebyggande syfte för att ambivalenta ungdomar inte skall åka polisbil redan i tidiga tonår.
Idrottens samhällskraft i form av utbildade, inte sällan ideella, ledare och föräldrar får aldrig underskattas.
Jag blir också mörkrädd när jag hör att det finns planer på att stänga Sjumilahallen på grund av drogförsäljning och att personal blir hotad. Den hallen, de ledare och den verksamheten gör oerhört mycket nytta och jag vill inte tänka på vad som händer i området om den stängs igen.
Det komplexa med Göteborg är också att behoven ser väldigt olika ut beroende på var du bor. Det hjälper inte att vi har fina anläggningar i nordost om inte föreningslivet fungerar där. Det hjälper inte att Hovås/Billdal är en väl fungerande förening om det inte finns några planer att rulla ut bollen på.
Det går heller inte att klumpa ihop elitidrotten. Vi har närmare 30 elitlag, där Heid har sina behov medan Frölunda Indians har helt andra.
Det här gör att frågorna är komplexa och därför ställer det krav på att Göteborgs Stad måste koordinera frågorna. För vem tar idrottens parti i frågor som rör Västlänken, i framtida stadsbyggnadsfrågor och att idrottsanläggningar faktiskt byggs eller bara det faktum att någon ser att öppna ytor också kan vara en mötesplats för spontanidrott?
För några år sedan deltog jag på en konferens arrangerad av Västra Götalands Idrottsförbund om att Göteborg skall bli Europas bästa idrottsstad. Resan dit är dock lång utifrån många aspekter och Göteborg släpar mot sina kollegor i Sverige, inte minst på utbildningssidan. Riksidrottsuniversitetet i Göteborg är till exempel det enda i landet som saknar stöd från kommunen. Även andra siffror visar att det finns en klar utvecklingspotential för Göteborgs elitidrott. I samband med senaste sommar-OS 2016, fanns det i Sveriges Olympiska Kommittés, topp och talangprogram totalt 168 aktiva som kom från individuella idrotter. Tio av dessa representerade en klubb från Göteborgsregionen. Det innebär drygt sex procent, vilket kan jämföras med Stockholm som hade 36 aktiva (21 procent) och region Skåne som hade 26 aktiva (15 procent) med i programmet.
Återigen – Göteborgs Stad måste hitta en form för att koordinera bredd- och elitidrotten. Och idrotten i Göteborg behöver en ledning som känner att den ställer upp för dem.
Vi har redan sett den respektlösa hanteringen av Redbergslid, vi har ett aktuellt exempel på friidrottsarenan i Björlanda där åsikterna går isär om den blir av eller inte och problematiken kring diverse hallar, med eller utan is, är påtaglig och intensiv.
Då vill jag inte ens ge mig in i frågan som rör den stora arenautvecklingen i stan.
Till och med de väl insatta personerna i den politiska och organisatoriska byråkratin konstaterar, ”om inte frågan ligger direkt under en förvaltning är du körd, då händer inte ett skit”.
När Göteborgs Stad går in i 2020 med en ekonomi som är ansträngd, så finns det en stark oro från idrotten. Det finns uppenbara risker att anläggningar och annat som är av helt avgörande betydelse blir skjutna på framtiden. Idrott- och föreningsförvaltningen har lagt ett äskande på 300 miljoner bara för anläggningar. Hur sannolikt är det att den summan klubbas igenom när politiker tvingas prioritera och väga saker mot varandra? Och vad blir konsekvenserna?
