Sluten är de vi minns, början det som sätter tonen. Det här var Luke Shaws inledning, den kritiserade Manchester United-backens matchupptakt. Först passningen till en mötande Harry Kane, sedan insikten om den öppna ytan och löpningen hela vägen fram. Här fanns ingen tvekan, ingen eftertanke, bara perfektion och nationell eufori.
Omsatt i fotbollstermer fick vi ett överlångt högerinlägg från Gareth Southgates finaldrag Kieran Trippier och en vänstervrist från Luke Shaw, stolpe in.
Där och då fick José Mourinho vad han tålde, sannolikt även i sociala kanaler och möjligen lärde vi oss alla i denna stund att hyfsa vårt språk och hylla istället för att fälla.
Giorgio Chiellini hade inte förlorat en luftduell i landslaget sedan mötena med en värmländsk anfallsduo på San Siro i november 2017. Nu visade sig Harry Kane vara en svår nöt att knäcka och Wembley kokade.
LÄS MER:Italien vann EM – efter straffdrama
Skulle det här möjligen bli …
Svaret på den eviga fotbollsfrågan tycktes närma sig.
England var redo för ett första titelfirande på 55 år.
Italien ville annat och sågade sig in i matchen. Jorginhos och Marco Verrattis ståltänder gnisslade mot Declan Rice och Kalvin Phillips smalben, Federico Chiesa pressade stundtals högre än Sebastian Larsson någonsin pressat och anföll samtidigt som skjuten ur en kanon.
I den 35:e minuten gick skottet just utanför, i den 62:a tvingade han Jordan Pickford att sträcka ut i sin fulla längd.
Det var prestationer av högsta klass och om någon skulle fixa Italiens kvittering var det Federico Chiesa. Men … EM 2021 är ingen vanlig turnering. Här skrivs hjältesagor med gammaldags blyertspennor, av spelare som har varit med förr, av giganter som sjunger på sista versen.
”Ansvaret vilar tungt på Gareth Southgate”
Därför var det förstås Giorgi Chiellini som tog fajten efter att Marco Verratti först nickat på mål och sedan Leonardo Bonucci som slog in returen.
Efter 68 spelade minuter stod det 1–1 i London. Efter ytterligare 52 var ställningen oförändrad och Gareth Southgate, som missade senast England sköt straffar, stod och prickade för de spelare som skulle fälla avgörandet, de utvalda straffskyttarna.
Harry Kane och Harry Maguire gjorde vad de skulle. Problemet för England var att Southgates tre sista val misslyckades med att göra mål. Marcus Rashford sköt i stolpen, medan Jadon Sanchos och Bukayo Sakas straffar räddades av Gianluigi Donnarumma.
Och det går inte att undvika att jämföra med historien och när Tyskland 1996 förpassade England ur nationens senaste hemma-EM.
England kan inte vinna på straffar. Det går bara inte.
LÄS MER:Se och hör engelska fans ladda inför EM-finalen
Och ansvaret vilar tungt på Gareth Southgate. Igen. Mycket av efterdiskussionen kommer handla om det vettiga i att skicka fram en 19-åring att slå en avgörande straff i en final i ett Europamästerskap.
Det är lätt att säga att det var fel. Känslan är att den åsikten håller för samtliga argument emot. Insatsen var för stor, alternativen tillräckligt många. Jag hade valt en annan spelare, en med mer rutin och skinn på näsan än Saka.
Istället för att fira ett första EM-guld behöver nationens hela kraft läggas på att stötta en tonåring. Det känns orättvist och är ett nytt bevis på att förlorarens tårar ofta innehåller starkare känslor än de som rinner på vinnarens kind.
Att Italien vinner det i ett år uppskjutna Euro 2020 känns rätt och riktigt. Laget har spelat den bästa fotbollen, med den tydligaste variationen och högsta effektiviteten. Att ta sig tillbaka in i matchen på Wembley var starkt, inte många andra lag hade klarat det.
Rätt lag vann EM-finalen 2021
Att det blev Leonardo Bonucci som ihop med Gianluigi Donnarumma fick ikläda sig hjälterollerna känns också logiskt.
Det lite äldre blandat med det något yngre, det som kännetecknat Robert Mancinis landslag sedan VM-missen för tre och ett halvt år sedan, punkten som blev en nystart för italiensk landslagsfotboll och som gjort den starkare än på länge, kanske någonsin.
Jag är för ung för Luigi Riva och 1968-laget, men jag såg med egna ögon rätt lag vinna EM-finalen 2021.
Till sist: Tänk att Kolbeinn Sigthorsson, spelaren som förpassade England ur EM 2016, samma dag som England tappade ännu en titelmöjlighet, fick det att lossna när Blåvitt plötsligt vann igen. Tack för kaffet och trevlig sommar.
