Artikeln är skriven av min kollega Joel Besseling. Att jag ger honom denna förbehållslösa reklam handlar inte om att jag vill smickra eller ställa mig in.
Nä. Det handlar om tre helt andra saker.
1) Joel Besseling dammar av det fina gamla ordet ”vattenbärare”.
2) Artikeln sätter strålkastarljuset på problemet med svensk landslagsfotboll just nu. Det vill säga spelarmaterialet som finns att tillgå. Elitklubbarnas akademier har under lång tid påverkat breddklubbarna negativt. Akademiernas dominans har inneburit att spelarutbildningen nästan enbart fokuserar på ”få fram” säljbara, offensiva spelartyper. Det skapar en obalans i spelarmaterialet som landslaget har att tillgå.
3) Slutsatsen är att vattenbärarna lyser med sin frånvaro.
En vattenbärare är en spelare som gör det hårda jobbet utan boll, och är världsklass på det. Eller som Jörgen Lennartsson, nybliven akademichef i Öis, uttrycker det i Besselings eminenta artikel:
– Ja, vi är mycket sämre på att utbilda mittbackar och ytterbackar som kan försvara i dag, i svensk fotboll. Och vi har blivit mycket sämre på att utbilda mittfältare som kan ta bollen av motståndarna. Det har funnits ganska starka populistiska vindar att vi måste utveckla svensk fotboll mot en mer sydeuropeisk spelstil. Då har man glömt bort fundamentet, säger Lennartsson.
Populism och profit
Populism är en del. Profit en annan. Säljperspektivet har fullständigt slagit i taket i allsvenskan senaste åren. ”Zlatan”-spelartyper säljer bättre än Gustav Svensson-spelartyper. Eftersom pengar är vägen till klubblagsframgång är det logiskt att föreningar och deras akademier resonerar så här: Vi satsar på att utbilda tekniska, bollskickliga spelartyper som kan maxa intäkterna vid en eventuell försäljning.
Men detta gör något med landslaget. Det vet vi sedan tidigare, och det ser vi nu.
I Joel Besselings artikel – skrev jag att den är viktig? – ställer han frågan till en rad akademichefer här i stan vad som ska göras åt detta. Det finns flera idéer kring sakernas tillstånd, medan lösningarna är färre.
Blåvitts akademichef Jonas Olssons svar må vara lite ”goddag yxskaft”, men är ändå det värt att stanna upp vid, och resonera vidare kring:
– Som med all träning. Vill du bli bra på att hoppa högt. Då får du träna på att hoppa högt och göra det ofta, säger Olsson.
Draget till sin spets innebär det att direktiven från klubbledningar till akademier behöver omformuleras. I stället för att prioritera utbildning av spelare med säljbara egenskaper som maximerar intäkter, behöver direktiven utgå från mångfald. Att alla spelare som bygger ett fotbollslag är lika viktiga att få fram.
Konkret: Jag vill se ett ”vattenbärardirektiv” i svensk fotboll.
Vattenbärardirektivet bör omedelbart skrivas in i samtliga fotbollsklubbars kommande verksamhetsplan.
Svenska klubblag bör givetvis arbeta för att maximera sina intäkter, men svenska klubblag är inte helt fristående från landslagsfotbollen. Som Erik Hamrén sa en gång i tiden: Tillsammans är vi starka. Fotbollsnationen Sverige mår bäst om både klubblag och landslag går bra. Där finns ingen motsättning. I den här frågan behöver de samverka. Helst redan igår.
Det absolut första de ska göra är att sluta läsa den här krönikan, och omedelbart läsa Joel Besselings utmärka artikel.
Och om ni redan har läst den, kan ni gott läsa den en gång till.
