Förutsättningarna var nästan overkligt bra. Från en blå himmel slösade solen sina strålar över snötäckta granar och i de perfekta spåren susade hemmaåkarna Hanna Falk och Johanna Hagström – båda tävlar för Ulricehamns IF – fram snabbare än någon annan under den så kallade prologen.
Ribban var satt. Förväntningarna var på topp. Och inte ens när vinterns sprintdrottning Linn Svahn ramlade ur kvartsfinalen fanns det någon tvekan om att den här dagen skulle sluta med blågult på pallen.
De är faktiskt helt överlägsna numera, de svenska sprintdamerna. Bredden på toppen är inget annat land nära att matcha. Norge skickade visserligen sitt B-lag till Ulricehamn, men hade de kunnat hota den svenska dubbelsegern i dag?
Högst tveksamt.
Ur ett internationellt perspektiv är det såklart inte helt lyckat att världscuptävlingarna i sprint numera ser ut som svenska mästerskap på damsidan, men jag tänker inte ägna den här krönikan åt att gnälla över den bristande konkurrensen. I stället är det bara att lyfta på mössan åt ett landslag som just nu kör över allt och alla – och som kommer att vinna medaljer i VM senare i februari.
Oscar Svensson har tänt ljuset i mörkret
Senast jag var här, under tävlingarna för två år sedan, uppstod en mindre storm kring SVT:s expertkommentator Anders Blomquist. Detta sedan han konstaterat det som då var uppenbart: Att de svenska skidherrarna befann sig i ett ”totalt mörker”. Både åkare och förbundskapten reagerade pinsamt grinigt på kommentaren, trots att det då faktiskt inte fanns något annat sätt att beskriva läget.
Just därför är det så väldigt roligt att två år senare få se dalmasen Oscar Svensson bomba förbi hela fältet på upploppet och sno åt sig karriärens andra världscupseger. Han har på egen hand tagit de svenska herrarna ur det där mörkret och det är bara att hoppas att han pallar trycket som kommer att läggas på hans axlar under VM. Han är i nuläget det enda realistiska medaljhoppet på herrsidan, vilket inte är en alldeles lätt position att ha.
Hur det än blir med den saken så glömmer han nog aldrig loppet i Ulricehamn. Sättet han vann på var bland det mäktigaste jag sett, och ett vanligt år hade naturligtvis Lassalyckan mullrat av jubel, vibrerat av glädje och stolthet.
I stället fick vi fejkat publikljud från högtalare, och så de där åtta åskådarna utmed upploppet, nogsamt utplacerade i varsin liten hage för att undvika all form av närkontakt med varandra. Klokt och varsamt av arrangören såklart, men ändå lätt tragiskt att se.
Aldrig har väl ett gungande publikhav saknats mer.
