Linus Peterssons intervju med Amin Affane var rakt igenom fascinerande. Och hans öde är onekligen värt att belysa, hela vägen från tiden som ungdomsproffs och supertalang fram till det så oväntade – och smått unika – beslutet att lägga ner karriären vid blott 26 års ålder.
Ett misslyckande? Ja, om vi mäter våra liv i antalet spelade fotbollsmatcher så är Amin Affanes karriär en stor besvikelse. Men även om vi som lever i sportens stundtals trångsynta värld orkar höja blicken en aning så ser vi ganska snabbt att hans historia är långt ifrån en tragedi.
Den är en stor inspiration.
För hans största ögonblick i karriären är såklart inte när han gick till Chelsea, eller när han skrev på ett stort kontrakt med IFK Göteborg – det är när han klev in på folkhögskolan för att börja studera. ”Det var hemskt i början”, berättar Amin Affane. ”Vad fan gör jag här” tänkte han.
Men han stannade kvar.
I sig är det ingen unik berättelse, vi är många som pluggat och sedan börjat jobba, men i intervjun med GP ger Affane det så viktiga bakgrundsperspektivet som gör hans ord och vägval så viktiga.
”Jag kommer från Hjällbo, ett lite tuffare område. De personerna som jag träffade där, det är ingen som har haft någon karriär. Det har alltid varit: ”Jag hatar mitt jobb, jag gör det för pengarna”. Jag trodde alla var så”, säger Affane och sätter fingret på ett av samtidens största problem: Att det finns unga människor i vårt land, framför allt i våra förorter, som inte tror att högre studier eller arbetsmarknaden är något för dem. Att valet för dem står mellan att lyckas i idrott – eller att misslyckas som människa.
”Jag tänkte att det var min enda väg ut, att alla hatade sina jobb. Men så är det verkligen inte” säger Affane, och att det är just han som säger det – och inte bara en välmenande förälder, lärare eller arbetsförmedlare – förändrar allt.
För plötsligt finns det en helt annan chans att de unga faktiskt lyssnar.
Idrotten skryter ofta, och med viss rätt, om alla dess inspirerande förebilder. Problemet är bara att stjärnornas berättelser är så osannolikt fulla av framgång att de blir svåra att applicera på sitt eget liv. Visst, man kan inspireras av att Zlatan lagt hela Fotbollseuropa under sina fötter – men kan man verkligen se sig själv där?
Är det en rimlig dröm att jaga?
Och vad händer om man faller på vägen?
Är allt över då?
Amin Affane visar att så inte behöver vara fallet. När hans fotbollsdröm började blekna och falna så beslöt han sig för att ta makten över sitt eget öde och satte sig i skolbänken – trots en omgivning som försökte övertala honom att fortsätta spela fotboll.
”Du kommer ångra dig”, sa de.
De hade fel.
Amin följde sin egen röst, vågade tro på sin potential utanför fotbollen, och genom att nu berätta om det blir han en förebild i ordets allra sannaste och viktigaste bemärkelse.
Det hoppas jag att han själv inser. För det är fanimej bra jobbat.
Och kostymen sitter perfekt.
