Jag är i grunden skeptisk till både förhandstippning och allt för självsäkra analyser efter en spelad omgång. Det vi kan slå fast efter en premiär inramad av snöglop och fuktig vårkyla är att fotboll alltid spelas på planen.
Där var Halmstads BK bäst. Laginsatsen. Taktiken. Energin. Och det individuella. Här ska Andreas Johansson nämnas, inhopparen och målskytten Mikael Boman lyftas fram, innermittfältarna Amir Al-Ammari och Joel Allansson samt yttern och framspelaren Thomas Boakye ha beröm.
LÄS MER: Häcken förlorade premiären: ”Spelarnas skämdes”
Häcken kan inte skylla på någonting annat än sig själva. Prestationen var inte tillräckligt bra, taktiken något märklig. Vi fick aldrig någon omställningsfart, vi fick heller inget kombinationsspel och instick i höjd med HBK:s straffområde. Vi fick egentligen ingenting mer än ett vinande skott från Leo Bengtsson, ett distansskott av Erik Friberg och ett skott av Alexander Jeremejeff som täcktes till hörna.
Häcken spelade inte som en guldkandidat mot Halmstad
Det är för lite för vilket lag som helst, det är definitivt för lite för lag som innehåller offensiva toppspelare som Bénie Traore, Tobias Heintz, Leo Bengtsson och Alexander Jeremejeff.
På förhand åkte vi till Halmstad för att se en guldaspirant möta en nedflyttningskandidat. För de åskådare som landade på planeten jorden under söndag förmiddag var det nog svårt att urskilja vilket av lagen som skulle ha vilket epitet.
LÄS MER: Häckenstjärnan skadad – kunde inte andas
Häcken uppträdde inte som en guldkandidat i någon av halvlekarna. Taktiken i den första var långsam. Rasmus Lindgren var ofta bollförande och spelade gå-pingis med mittbackskompisen Joona Toivio och de centrala mittfältarna Erik Friberg och Gustav Berggren. Det var inte roligt att titta på, men då en del av en matchplan, att långsamt bryta ned en motståndare och genom tålamod och tajming skapa ytor och chanser.
De uppstod aldrig. Planen var i bästa fall briljant på ritbordet.
Hodgson, Baxter, Prahl och Andersson
Det har aldrig varit lätt att åka till Örjans vall. Det har inte blivit lättare av att Andreas Johansson är tillbaka vid Nissans strand. Genom åren har många stora fotbollstänkare som Roy Hodgson, Stuart Baxter, Tom Prahl, Mats Jingblad, Jonas Thern och Janne Andersson ”överraskat” motståndare enligt en beprövad modell.
På söndagseftermiddagen fick Häcken erfara ett Magnus Haglunds variant inte skiljer sig nämnvärt från de tidigare. Raka linjer i försvarsspelet, framåtriktat anfallsspel, tydlig rollfördelning – och dedikerade avslutare.
LÄS MER: Kan gå rakt in i startelvan: ”Han är ett monster”
I årets allsvenska kommer fler lag än BK Häcken ”överraskas” av Mikael Bomans förmåga framför mål.
Jag förstår att spelarna i BK Häcken skämdes efteråt. Det var åtminstone vad Andreas Alm sa på presskonferensen. Att ha laddat så länge, vilja så mycket och få ut så lite. Det var nog där skammen låg.
Jeremejeff blev för ensam i anfallsspelet
Magnus Haglund kallade segern för en skalp och höjde sina egna spelare ytterligare genom att slå fast att Häcken kommer tillhöra toppen av allsvenskan hela året.
Utifrån insatsen i premiären var det uttalandet en överdrift.
Överhuvudtaget fylldes det på för lite runt Alexander Jeremejeff. Den potentiella skytteligavinnaren fick verkligen stångas med både Joseph Baffo och Andreas Johansson, vann en del dueller, men var för ensam. Varken Tobias Heintz eller Bénie Traore kom till sin rätt och vann några andrabollar. Generellt var anfallsspelet för långsamt.
Fotbollen saknar sin publik. På Örjans vall satt 100 personer och tryckte i restaurangen. Coronasäkert? Jag är helt övertygad om att smittorisken varit mindre om dessa genuina HBK-anhängare istället suttit utspridda på läktarplats.
Apropå Halmstads BK. Även nästa hemmamatch spelas mot ett Göteborgslag. Jag skulle gissa att Mikael Boman även den gången är rätt sugen på att bli matchvinnare.
