För fem år sedan satt jag vid ett träbord i Bergsjö IF:s klubbstuga. Bredvid mig satt Patrik Gustafson på Göteborgs fotbollsförbund och mittemot mig satt Annika Strandhäll, då idrottsminister. Gustafson hade med sig en kalkyl som han redogjorde för, och i grunden gick det ut på följande: Om staten skulle bekosta en föreningsutvecklare till samtliga föreningar i Sverige, och dessutom lägga extra resurser utöver det på de mesta utsatta områdena – då skulle faktiskt Föreningssverige ha en chans att återhämta sig.
För läget var, berättade Gustafson, akut. Stora vita fläckar hade brett ut sig, områden som nästan helt saknade föreningsliv. Barnen slutade allt tidigare, lagen blev färre, föräldrarna som ville eller kunde hjälpa till var utrotningshotade.
Gustafsons förlag var helt enkelt ett räddningspaket. Och det kom med ett pris: Någonstans mellan 1 och 1,5 miljarder per år skulle det kosta att rädda svensk idrott.
– Det är ju fantastiskt. Jag tar en bild på detta och ringer ”Magda”, sa Strandhäll och skrattade.
”Magda” heter Andersson i efternamn, var finansminister när intervjun gjordes, och är som bekant statsminister i dag. Om hon någonsin fick den där bilden är oklart. Av Gustafsons räddningspaket blev det dock inget, gissningsvis för att priset ansågs för högt.
Men sedan kom en pandemi. Och stora, starka, idrottsförbund larmade om förlorade intäkter. Då small det plötsligt till: 3,5 miljarder har betalats ut via Riksidrottsförbund under 2020 och 2021. Men som kollega Robert Laul tidigare konstaterat slog stödet helt snett och åts upp av svensk idrotts allra mest kapitalstarka spelare, såsom elitlagen i just fotboll och ishockey. En färsk rapport från Centrum för Idrottsforskning (CIF) stärker den bilden ytterligare. I rapporten skriver CIF att ”stödet på närmare 3,5 miljarder kronor gick i första hand till kommersiell elitidrott som kompensation för förlorade intäkter”. Man konstaterar också att statens stöd till idrotten är tänkt att utjämna de ojämlika förhållanden som råder, men att pandemipengarna ”haft rakt motsatt logik”. Män har fått mer än kvinnor, vuxna har fått mer än barn, de föreningar med minst intäkter har fått minst bidrag. Oftast inget alls.
Det är såklart en fullständigt katastrofal effekt. Och lyfter man blicken ännu mer, och ser till idrottens långvarigt oroväckande trend av minskad aktivitet och engagemang så blir det nästan obegripligt. För hur kan man inte tycka att det är värt 1,5 miljarder per år att stärka varenda en av Sveriges idrottsföreningar, när man tycker att det är värt merparten av de 3,5 miljarderna att ytterligare boosta de kommersiellt drivna storklubbarna?
Svaret är förmodligen sorgligt enkelt: De styrande är bra på att räkna pengar. Och det är lätt att räkna ut hur mycket Frölunda eller Blåvitt tappar i publikintäkter, men uppenbarligen desto svårare att beräkna – eller ens inse – exakt vad en nedlagd förening i, säg, Biskopsgården egentligen kostar samhället.
Med tanke på vad vi ser i Sverige i dag, där ungdomar i utsatta områden går med i gäng, säljer droger och beväpnar sig så borde valet vara enkelt. Det borde vara självklart vart miljarderna ska läggas, oavsett om det råder pandemi eller inte.
Ändå blev det så oerhört fel, igen. Så föreningsdöden fortsätter att skörda sina offer, samtidigt som en rapport tidigare i månaden visade att de allsvenska klubbarna är rikare än någonsin.
Fick du inte bilden, ”Magda”?
