En man i gulsvarta trikåer med en axelbredd som en ladugårdsvägg lägger sig till rätta på bänken. Han är omgiven av fyra vuxna karlar med grova armar, redo att hugga i om något skulle gå fel. På tv-skärmen ovanför honom lyser texten ”svenskt rekord” i brandgult. 236 kilogram ligger på skivstången mannen strax ska försöka lyfta för att kunna räkna hem ännu ett svenskt rekord på sin redan gedigna meritlista. Han gnider sina kalkade fingrar mot stången och låser fast axlarna. Ryggen böjs, likt linjalen man använde för att sprätta suddgummi på klasskamraterna i femte klass, i en båge. Mannen pressar ut all luft ur sina gigantiska lungor med små väsande andetag och ser sedan ut att spänna varenda muskel i armarna. Stången lyfter och sänks mjukt som en hovrande helikopter ned mot hans bröstkorg. I en millisekund låter han den vila där, precis så länge att stålets kyla hinner kännas genom trikåns sträckta tyg, innan han lyfter den igen.
Sakta, sakta, sakta rör sig stången, som ungefär motsvarar en fullvuxen isbjörnshona, uppåt. Men sisådär sju centimeter ovanför mannens struphuvud stannar den. Och den blir kvar där. Kroppen börjar ryka och frusta och skaka men stången rör sig inte.
20 meter därifrån sitter jag på en träläktare och försöker förstå vad man tänker i det läget.
Ser man livet passera i revy? Skickar man en tyst, snabbspolad bön till allehanda tillgängliga gudar? Som tur är behöver jag inte vänta så länge på svaret. Fem minuter senare försöker mannen i den gulsvarta trikån förklara. Han heter Josef Eriksson, är 30 år och tävlar för Hallsbergs AIK.
– Det gäller att hitta en väg att fortsätta driva. Man letar efter mer kraft. Det handlar om att pressa sig under stången, inte att pressa stången från sig, säger han.
Hur är det möjligt att du nästan klarade att lyfta 236 kilo i bänkpress?
– Det behövs träning, genetik och kroppsform. I själva utförandet behöver man hitta en bra position och hålla sig där utan att hålla på och guppa runt. Hela kroppen, förutom armarna, ska vara som fastgjuten.
Jag tänker att det låter som något även jag skulle klara av. Att sitta still råkar jag vara rätt bra på. Kanske 225 kilo blir tufft 2023, men 150 borde man väl klara av? De tankarna får hastigt ge vika när Josef Eriksson berättar lite mer om sin bänkpressarbakgrund.
– Jag började leka med viktstänger när jag var tre och maxade första gången när jag var nio. Vid 14 bestämde jag mig för att satsa seriöst med målet att klara av 100 kilo.
Vad käkar man för att lyfta som dig?
– Tänk på vad du lärde dig om kost och kroppen på hemkunskapen i högstadiet. Det kommer du långt med.
Det är sådana klokskaper man serveras på SM-veckan. Detta årliga idrottsjippo för sporterna i periferins periferi är som en jukebox. Hur många av er har ägnat svensk elitboccia en tanke det senaste året? Du betalar entrébiljetten (vilket i denna upplaga ger dig en mössa som fungerar som biljett) och ut kommer en idrott du inte hört namnet på de senaste 25 åren.
På tre timmar hinner jag, förutom bänkpressar-SM, se ett gäng svettiga män tävla i spinning utan instruktör (e-cykling), ett gäng betydligt mindre svettiga män slå golfbollar rakt in i ett skynke (simulatorgolf) och ta mig till arrangörsstaden Skövdes huvudarena – Billingen. På toppen av det berg som reser sig mot stan åker skideliten under helgen, men så här i början av tävlingsveckan är spåren fyllda av något mer högljudda deltagare. Redan i promenadbacken upp till arenaområdet hör jag skallen av de fyrfotade filurer som utgör hälften av startfältet. När jag når spåren ser jag de höfthöga muskelpaketen. Tungor och öron dunsar omkring som basketbollar i en idrottssal när draghundarna springer förbi i drygt 30 kilometer i timmen. Bakom dem glider skidåkare fram i full karriär.
Snabbast av alla glider tvååringen Isa och Jessika Häggqvist. När duon korsar mållinjen som etta i damernas seniorklass är det ingen som blir förvånad. Jessica Häggqvist, dietist från Härnösand, är tämligen överlägsen i Sverige. Att hon kan betecknas som en late bloomer, efter att ha testat draghundsåkning för första gången så sent som 2015, gör inte bedriften mindre imponerande. Efter målgången skyndar hon sig att byta till en torr uppsättning funktionskläder och går ut i den gnistrande februarisolen.
– Jag som är uppväxt med hundar har verkligen tur som kan ha det här som hobby, för hundarna verkligen älskar det här, säger hon.
Draghundsmarknaden liknar den för travhästar, även om det ännu inte har gått så långt att embryon säljs för miljonbelopp. Däremot analyseras stamtavlor och tävlingsresultat in i detalj för att hitta rätt kombination av greyhound, vorsteh, pointer och husky. Dagens vinnarhund Isa har rötterna i de tre sistnämnda raserna och tränas i mångt och mycket som vilken elitidrottare som helst.
– Vi tränar intervaller, långdistanspass och styrka. Som för en människa får man anpassa träningen om man märker att hon är sliten. Och så måste det vara roligt för att de ska fortsätta orka träna, precis som för oss människor, säger Jessica Häggqvist.
Det är kanske just det som är det finaste med SM-veckan.
Människor (och hundar), som orkar träna precis hur mycket som helst trots att ingen uppmärksammar dem annat än en vecka om året. Nu får de visa hur starka, snabba, uthålliga och skickliga de faktiskt är – och folk ser dem.
LÄS MER:Johanna Tidholm ska VM-debutera i e-cycling
