Att följa svenskarna i detta OS hittills har varit som att sitta och titta på en slow tv-sändning från skövlingen av Amazonas djungel. I rasande fart har våra hopp rivits upp med roten. Har man som jag tippat fyra guld och många medaljer därtill har det stundtals varit svårt att andas av den förlustförpestade japanska luften.
När ni vaknade i morse hade jag redan sett Robin Pacek få stryk av en belgare. Jag hade sett Sophia Hansson svika mina uppumpade förhoppningar i simbassängen. Jag hade sett Anton Källberg trixas ut i tredje rundan av en taiwanes.
När solen gick upp över Göteborg fortsatte fadäserna på andra sidan jorden. Mattias Falck fick vända hem snabbare än jag kan säga pingpong. Jenny Rissveds följde av bara farten och blev fjortonde kvinna över mål i mountainbiken.
LÄS MER:Rissveds är en vinnare ändå
Vad var det här?
Jag förstår att den svenska OS-truppen inte är förprogrammerade Tamaguchis som om de bara får bra förutsättningar gör som jag vill, men det här? Jag har inte blivit tvåfaldigt topsad i thalamus och korsat Sibirien för det här!
När jag som bäst satt och surade i dimman på Izuhalvöns höjder började vårt damlandslag spela handboll. Det blir väl droppen som får min bägare av besvikelse att rinna över, tänkte jag och tittade lite slött på matchen.
Premiären mot Spanien lovade ju gott, men jag hade lärt mig att inte springa iväg över en bra svensk insats (ja, jag tänker Sarah Sjöströms semi på hundra meter fritt). Vad var det här? Ett landslag som fungerade? Spelare som sprang?
Det bara fortsatte. Sex mål i paus blev tolv till slut. Tyfonen som skulle blåsa in över Tokyo är en utandning i jämförelse med det här svenska laget.
LÄS MER:En gubbe med shotgun fick mig att tro på OS igen
Alla fick spela - spelade lika bra ändå
Någon timma senare blev jag lika golvad. Sveriges fotbollslag körde på principen att alla ska få spela – och spelade precis lika bra för det.
Så här en knapp vecka in i de olympiska sommarspelen går det att dra några generella slutsatser: Tokyo tar fan aldrig slut. Munskydd smakar som bäst de första timmarna. De svenska damlandslagen dominerar.
LÄS MER:Funktionärer, funktionärer, överallt funktionärer
De har bägge sina styrkor i kollektivet, i det gemensamma. Visst finns det individer som sticker ut och har förmåga att avgöra på egen hand (Filippa Angeldahls passningsfot, Jamina Roberts genombrottsförmåga), men framgångsreceptet är att lagen gör grunderna ordentligt.
Fotbollsdamerna pressar lika intensivt som cikadorna sjunger i träden. De tar de viktiga och jobbiga löpningarna och de gör det inte bara framåt. De kommunicerar utan uppehåll och gör därmed även svåra aktioner enkla.
LÄS MER:Detta hände i Tokyo medan du sov
Handbollsdamerna har ett målvaktsspel som får handbollsgudarna att gråta av glädje (ska man lyssna på Johanna Bundsen beror det på ett bra kollektivt försvarsspel). De kontrar med kejserlig klass. De kombinerar brutal fysik med kriminell kliniskhet.
Det har också gemenskapen gemensamt. Det är inte bara på OS för att vinna. De är här för att ha kul när de vinner också.
Någon gång runt år 1 000 efter Kristus skrev hovdamen Murasaki Shikibu ”Berättelsen om Genji”. Boken handlar om den fulländade prins Genjis liv och lust(ar) och anses vara den första moderna japanska romanen.
Tusen år senare skrivs en ny modern berättelse på japansk mark. I den är det tveklöst damerna som är huvudpersoner.
