För ett par år sedan intervjuade jag Charlotte Kalla och ställde då frågan om hon skulle kunna tänka sig att sponsras av ett spelbolag. Kalla skruvade lite på sig, frågan var känslig. Men så bestämde hon sig och förklarade med stadig blick att nej, det är inget för henne. ”Är man stor måste man vara snäll” menade hon och visade därmed en dittills ganska sällsynt insikt vilket ansvar man faktiskt kan välja att ta som förebild och kändis.
Att jämföra Kallas ställningstagande med vad som nu pågår i USA är möjligen magstarkt, men det finns ändå en koppling. Det handlar om att idrottare mer och mer börjar inse att det kanske inte är så farligt att säga vad man tycker, att stå upp för vad man tror på. Att det rent av är något som man har väldigt mycket att vinna på.
Det finns naturligtvis de som tvingats betala ett högt pris för att de vågat uttrycka sig politiskt. Tankarna går snabbt till Colin Kaepernick som 2016 satte sig ned på ett knä under nationalsången för att protestera mot polisvåld och orättvisor i USA. Reaktionerna blev enorma, Trump fördömde tilltaget – och Kaepernick har sedan dess inte fått något nytt kontrakt. Men skoföretaget Nike har hela tiden valt att backa Kaepernick, och gärna använt sig av hans protest i sina kampanjer. Det går med andra ord att tjäna pengar på civilkurage.
Motreaktionen efter behandlingen av Kaepernick blev också minst sagt kraftfull, och på ett vis är det den vi ser i dag när klubbar, idrottsorganisationer och superstjärnor nu vägrar spela efter att ännu en polisskjutning väckt vrede i USA. Och när de allra största ställer sig upp och säger stopp – då blir det plötsligt väldigt svårt för både ligapampar och sponsorer att inte backa rörelsen.
Det absolut främsta exemplet på det är just nu Lebron James. Han är, på alla sätt, gigantisk, och oavsett om han dunkar bollen i korgen eller sätter sig vid mikrofonen så tittar och lyssnar en hel värld. Att det skulle ”skada hans varumärke” att stå upp för sina medamerikaner känns 2020 som en helt förlegad attityd. Snarare är det precis vad man i dag förväntar sig av Lebron James – och det är detta sponsorer nu insett. Politik är inte längre ett förbjudet ämne för idrottare, utan ett sätt att ytterligare öka sin popularitet och sprängkraft.
Ett annat exempel är tennisspelaren Naomi Osaka. Hon blev under 2019 världens bäst betalda kvinnliga idrottare genom tiderna. Att det finns ett enormt värdefullt varumärke att vårda är det därmed inget snack om. Ändå – eller kanske just därför – valde Osaka att inte spela sin semifinal i New York, och hon gjorde det med orden: ”Att se polisens fortsatta folkmord på svarta människor gör mig ärligt talat illamående.”
Ett nästan chockerande starkt uttalande, som hade känts omöjligt att ”komma undan” med för bara några år sedan. Då hade sponsorer snabbt dragit öronen åt sig, av rädsla för reaktionerna.
I dag är det inte bara möjligt, det applåderas världen över – även om det naturligtvis också väcker ilska från konservativa Trump-kramare och likasinnade.
Något har med andra ord hänt. Att idrottare uttrycker politiska åsikter är inte längre något som man fnyser åt. När Laura Ingraham på ärkekonservativa Fox News tyckte att Lebron James skulle ”håll käften och dribbla” så visade det bara att hon inte hängt med i utvecklingen. Och det visar att det finns en rädsla bland de som inte vill se förändring. Att idrottarnas protester, gester, uttalanden och bojkotter faktiskt betyder något.
Som idrottsälskare blir jag glad att vi har nått dit – för den här potentialen har sporten alltid haft.
Äntligen utnyttjas den på riktigt.
