Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

IFK Göteborgs före detta sportchef Kennet Andersson, nuvarande sportchef Pontus Farnerud och klubbdirektör Max Markusson. Bild: Bildbyrån
IFK Göteborgs före detta sportchef Kennet Andersson, nuvarande sportchef Pontus Farnerud och klubbdirektör Max Markusson. Bild: Bildbyrån

Mattias Balkander: Spelarna i IFK Göteborg har slutat hata förluster

En sak är att förlora, något helt annat hur man hanterar det. IFK Göteborgs spelare har slutat att hata förluster. Där har ni en av huvudförklaringarna till varför projekt Poya kraschade.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Alltsedan ”processprojektet” sjösattes 2017 har jag många gånger slagits av hur lättvindigt spelare i IFK tycks hantera förluster. Samtidigt som supportrar vrider sig i smärtor går de som misslyckats med att vinna snabbt vidare. Inte sällan sysselsatta med annat än att besviket gräma sig, söka svar i den egna prestationen eller kollektivt analysera insatsen.

För mig är det ett märkligt beteende. Har resultaten ingen betydelse? Gör det inte ont att förlora? Har desperationen – den så viktiga i slutforceringar – försvunnit på vägen?

Frågorna känns konstiga att ställa, men jag är rädd att det behövs.

Ingen av spelarna kommer sannolikt vilja bekräfta denna beskrivning officiellt, men iakttagelsen, som är min egen, har bekräftats av personer som har varit med, som har hört och som har sett.

Det är en av huvudförklaringarna till varför IFK har förlorat mängder av poäng i slutskeden. Karaktären, desperationen, inställningen till sitt idrottande.

LÄS MER: Så kommer IFK Göteborg förändras till nästa säsong

Kennet som överrock är ineffektivt

Detta förhållande har dock förändrats under andra halvan av säsongen. Kravställan har blivit en annan, till gagn för resultaten. Skälen är de som har kommit in.

IFK:s stora problem under året har varit ledarskapet och tydligheten. Kennet Andersson och Pontus Farnerud ville att Poya Asbaghi skulle fortsätta, men fick inte sina viljor igenom. Då genomfördes en rockad som fortfarande månader senare är svår att begripa.

För att den tämligen oprövade Pontus Farnerud ska ges en rättvis möjlighet att växa in i rollen som sportchef behöver han få hela mandatet från klubbdirektör Max Markusson och styrelseordförande Mats Engström.

Att behålla den tidigare sportchefen som överrock och konsult är en missbedömning, kontraproduktivt och ineffektivt.

Jonas Olsson borde ha något att tillföra

Baserat på allsvenska placeringar den senaste femårsperioden är IFK Göteborg i dagsläget Sveriges nionde främsta fotbollsklubb. Näst efter 70-talsåren i andradivisionen är detta föreningens allra sämsta period.

En enkel åtgärd är att använda det beprövade framgångsreceptet att med tålamod slussa talang från akademi till A-trupp och dessutom överväga att återinsätta akademichefen i föreningens fotbollsutskott.

Jag tror inte att det skulle skada. Tvärtom. Jag funderar till och med på om inte Jonas Olsson med sin erfarenhet har saker att tillföra. För så här är det: Utan Pontus Dahlberg, Benjamin Nygren och Jesper Tolinsson hade föreningen IFK Göteborg inte längre existerat.

I övrigt bör Soccer Service skrotas. Det fyllde ett behov under Poya Asbaghi, inte nu. Ska Ferran Sibila, som knappast är Roland Nilssons idealiske partner, fortsätta så erbjud honom ett rakt kontrakt. Mitt förslag är en ny följeslagare till Nilsson. En som ser fotboll på ett liknande sätt. Var sak har sin tid. Varje huvudtränare måste få bygga sitt team. ”Rolle” är ingen frälsare, men har vad som krävs att stabilisera ett fotbollslag och göra det bättre. Låt honom göra det.

LÄS MER: Stor genomgång av IFK Göteborg

Delegera mera, Max

Här landar vi i rollacceptans. Max Markussons IFK Göteborg behöver bli tydligare, varje enskild kompetens utnyttjas bättre. Där uppfattar jag att det skaver.

Exempelvis ska en klubbdirektör delegera HELA ansvaret för truppen till sportchefen och inte – som i år – driva vissa övergångar själv.

Det skulle skicka signaler rakt igenom organisationen och utan tvivel göra den bättre. Jag säger inte att Blåvitt är toppstyrt, men hävdar att anställda mår bra av tydliga mandat. Den ängslighet som rått och manifesterats genom stängda träningar, onödig kommunikation och utebliven information tär på personal. IFK Göteborg har alltid varit bäst när föreningen varit öppen.

Min bild av klubben är att allt egentligen finns på plats. Kompetenta ledare, erfarna spelare, talangfulla ungdomar, drivna tjänstemän och en väl sammansatt styrelse. Till det en stolt historia, fantastiska träningsmöjligheter och enastående supportrar.

Möjligen saknas en viss erfarenhet i ledande funktioner, men det är en randmarkering.

Sportsligt behöver uppdraget skruvas och förenklas enkelt: Vinn nästa match. Något utvecklat går det att sammanfatta med ”spring och spela framåt, hata att förlora och ge aldrig upp”.