Jag hör ropen. Jag noterar frustrationen hos alla er IFK-supportrar som uppgivet föreslår det sedvanliga. Låt tränaren bära hundhuvudet och ta in en ny kraft, en som förstår sig på betydelsen av att snabbt ta sig till motståndarens mål och samtidigt tryggt försvara det egna.
Som det var förr.
Som när IFK Göteborg var ett lag för Europa.
Jag vill i sammanhanget påminna om att klubben faktiskt är där igen och hur märkligt det än kan tyckas endast är tre matcher från ett gruppspel i inkomstbringande Europa League. Lottning om elva dagar, match om 28.
Stirrar vi blint på allsvenskan finns få saker som tyder på ens tillstymmelse till chans att göra resultat i de kommande kvalmatcherna. Lyfter vi blicken och lägger till insatserna i sommarens cupspel blir bilden en annan.
LÄS MER:IFK Göteborg har gett sportcheferna större handlingsutrymme
Kom med fart – och utnyttja kompetensen
Jag såg måndagens seriematch mot Norrköping och kan för mitt liv inte begripa varför Poya Asbaghi satsar på den höga press som ideligen öppnade för kontringar och samtidigt minskade möjligheten till egna omställningar.
Det är ju kontra IFK-tränaren vill.
Han var noga med att poängtera det i Dplay-intervjun efter 1-3-förlusten och minns förstås hur Hammarby, Elfsborg och Malmö FF besegrades på vägen till cuptiteln.
Jo, genom att utnyttja spelarnas spetsegenskaper.
Hosam Aiesh är som allra bäst när det ges ytor att bryta in i motståndares straffområden med fart. Ja men, låt honom göra det! Patrik Karlsson Lagemyr ska helst utgå från en position 20 meter nedanför motståndarnas straffområdesgräns och rättvänd kombinera sig fram till avslutsläge. Se till att han hamnar där!
För att inte tala om Alexander Jallow. Låt karl’n göra åtminstone en offensiv maxlöpning per match.
Mycket har sagts och gjorts sedan jag senast kommenterade årets IFK Göteborg.
En vanligt återkommande åsikt – framför allt från klubbhåll – är hur skickligt laget är på mittplan och att svagheterna finns i de båda straffområdena.
Inte hela sanningen, hävdar jag.
Låt Jakob spela på mittfältet
Mot Norrköping var det missbedömningar centralt som låg bakom baklängesmålen och tveksamt passningsspel som begränsade antalet kvalificerade målchanser. Inte spelidén.
Här finns en enkel och självklar lösning. Och jag kan faktiskt inte begripa varför den inte har utnyttjats tidigare.
Jakob Johansson värvades som landslagsmässig innermittfältare. Låt honom spela där och låt resten bli en konsekvens av det. Jag vill hävda att ingen spelare i allsvenskan täcker boll bättre än Jakob Johansson, vilket gäller även i offensiva ytor. Få spelare har ett tryggare passningsspel och positionerar sig bättre än Jakob Johansson. Han har dessutom ett hyggligt distansskott och är en utmärkt bollvinnare. Simsalabim, alltså.
LÄS MER:Max Markusson: "Är det inte rätt person på rätt plats kommer vi agera"
Det andra är forwardspositionen. I Christian Kouakou har IFK en djupledsgående och bollmottagande anfallare i ett. Låt honom spela. Att klubben spelat halva året utan renodlad forward får lastas sportcheferna Kennet Andersson och Pontus Farnerud.
Något exakt svar får vi aldrig, men jag skulle säga att klubbens beslut att inte ha en back-up till Robin Söder kan ha varit skillnaden mellan fiasko och succé.
Alla spelidéer kräver rollspecifika utförare, även IFK:s nuvarande.
Vad gäller nyförvärv bör kanske ytterligare en vänsterback plockas in. l övrigt: Satsa på det ni har, även om förstås en forward till hade behövts så länge Robin Söder är skadad. Spelsystemet – 4-2-3-1 – behöver inte korrigeras, bara optimeras. I dagsläget finns inte forwards nog för exempelvis en 4-4-2.
Nej, Ferran är ingen lösning
Statistiskt är Poya Asbaghis tid i IFK en sorglig historia. Poängsnittet (1,24) är det lägsta en IFK-tränare någonsin haft och raden av segerlösa matcher saknar också motstycke i den blåvita historien.
Aldrig tidigare har Blåvitt under en säsong misslyckats med att vinna i allsvenskan elva gånger i rad. Och då är klubben ändå inne på sin 88:e säsong.
Till sist: Skulle Ferran Sibila klara uppdraget bättre? Han som i samtliga intervjuer beskrivs som ”skrämmande överens” med Poya Asbaghi om hur fotboll ska spelas och IFK Göteborg skötas. Jag har svårt att se det.
Är det förändring man är ute efter är den personen inte Ferran Sibila. Däremot går det att fundera på det riktiga i att ha två ledare som i alla betydande delar är likatänkare och där den enes tankar sällan går att skilja från den andres; överens om huvuddragen, olika i övrigt. Det skulle däremot gynna processer, skapa friktion och ge nödvändig utveckling.
