Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bild: Bildbyrån & GP

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Philip Trollér: "Tog damfotbollen med raketfart mot framtiden"

Skyhöga förväntningar på förhand. 52 matcher och ett amerikanskt VM-guld senare kan vi konstatera att världsmästerskapet i Frankrike inte bara blev lyckat och det största någonsin. Det tog också damfotbollen med raketfart mot framtiden. På så många plan.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Det var mästerskapet som skulle toppa allt vi tidigare hade sett.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

En månad och 51 matcher har passerat sedan värdlandet Frankrikes dunderpremiär på Parc des Princes i Paris, och när vi nu tar fram summeringspåsen kan vi konstatera att det här mästerskapet inte bara levde upp till förväntningarna.

Det blev ännu bättre.

Det blev det på så många vis. Med undantag för VAR, men det har jag tyckt om redan och det tänker jag inte ägna de sista spalterna härifrån åt, inte när det finns så mycket positivt att ta med sig.

Så vad för typ av succé var det då?

Arrangörsmässig? Ja, även om brister fortsatt finns.

Sportslig? Helt klart!

Intressemässig? Herrejäklar, ja.

Publikmässig? Ja, fast främst på andra sätt än i antal åskådare.

Det sista och det första går naturligtvis att argumentera för.

LÄS MER: Landslaget hyllas på Götaplatsen – GP sänder live

Flera arenor har gapat halvtomma genom turneringen. Och där har Fifa ett stort ansvar i kring hur det har sett ut med kommunikation och marknadsföring. De slog sig för bröstet och talade om slutsålda matcher som inte var slutsålda, de har haft knasig publiktilldelning till de olika förbundens supportrar i vissa matcher och när det gäller värdstäderna känns det som att så mycket mer hade kunnat göras för att få med själva orterna på resan.

Men att sitta och klaga på utebliven publik vore fel att göra nu. Precis efter att vi har fått se en slutsåld VM-final med nästan 60 000 åskådare på plats på Stade de Lyon. Och vi måste alltid ha med oss hela perspektivet, som Caroline Seger så klokt sade inför Sveriges match mot Kanada i åttondelsfinalen.

– Det är lite tråkigt när man säger att det inte har varit mycket folk. Som spelare har jag upplevt detta som jättepositivt i alla matcher vi har spelat. Det kanske inte var jättemycket folk på Thailandsmatchen, men 10 000 är ändå mycket där jag kommer ifrån och där jag har varit, sa den svenska lagkaptenen då.

Innan hon fortsatte:

– Det är lätt att fokusera på det negativa, men att 2000 svenskar tar sig till Frankrike för att titta på damlandslaget, det är historiskt för mig.

Hon har, som så ofta, så rätt.

LÄS MER: Så bra var de svenska spelarna i VM

Fler åskådare att vänta

Även om VM 2019 i antalet åskådare inte var något extraordinärt så har ändå så himla mycket hänt med intresset och supporterkulturen runt damfotbollen just under det här mästerskapet.

Vi har inte bara sett nederländska fans i tusental vallfärda till de orangeklädda lagets matcher. Vi har inte bara sett Frankrike sälja ut samtliga sina. Vi har också fått se en passion på läktaren som vi aldrig någonsin har varit i närheten av när det gäller ett mästerskap i fotboll på damsidan. Supporterklubbar som gör organiserade resor och klackar som numera sjunger högt.

Och med tanke på de tv-tittarrekord som har slagits i land efter land. I Italien, England och Frankrike så är det tydligt vart intresset pekar. De lär bli fler framöver.

Ge det ett gäng mästerskap till och jag är ganska övertygad om att flera nationer kommer ha dubblat sitt stöd på plats. Ge det några VM till och jag tror att många av de manliga taxichaufförer jag åkt med under det här mästerskapet, som nästan alla har sagt att de gillar fotboll men inte tittar på damfotboll för att det är för dålig kvalitet, har bytt sida.

LÄS MER: Hedvig Lindahl har fått två kontraktsförslag

Om några VM kommer nämligen det breda intresset vara ännu bredare och sportsligt finns det inte en enda fotbollsintresserad skäl som kan hävda något annat än att damfotbollen har exploderat kvalitetsmässigt.

Dels i hur bra lagen kollektivt är. Men också spelarna individuellt.

Med all respekt för spelarna som har gjort stora avtryck för 15 och 20 år sedan – det är två olika världar. Nästan två olika sporter. Jämfört nu mot då.

Stjärnorna tog USA till guldet

Bara på de senaste åren har det hänt så mycket. Och det kommer att fortsätta. När allt fler orättvisor vid sidan av plan suddas bort, när fler stora klubbar blir mer benägna att satsa och förutsättningarna blir ännu bättre så kommer många ringar på vattnet bli till ännu fler. Kvaliteten kommer fortsätta höjas. Ännu fler länder kommer vara med och konkurrera.

Sedan kommer utmaningen att rubba USA bli fortsatt tuff. Frankrike gav dem en match, Nederländerna stod upp länge och väl i VM-finalen och England var en VAR-granskning ifrån att kämpa sig till en förlängning i semifinalen i vad som var mästerskapets bästa match.

Men hela tiden var USA ett snäpp för bra.

Att de med frispråkiga Megan Rapinoe, mittfältsgeniet Rose Lavelle och superstjärnan Alex Morgan i spetsen försvarar sin VM-titel från Kanada 2015 är sett till det vi har fått vara med om den här månaden både logiskt och rättvist.

Ska den sportsliga utvecklingen fortsätta får USA inte dra ifrån. Men det är faktiskt inget som bekymrar. Så stark är bredden på toppen numera.

Framför allt Europa med länder som Frankrike, Tyskland, Nederländerna, England och Sverige. Ja, bronsvinnande Sverige, kommer att fortsätta utmana.

Så när vi nu knyter ihop säcken gör vi det med en känsla av att damfotbollen inte bara är på frammarsch utan att den nu har tagit ytterligare ett jättekliv.

Den här VM-månaden i Frankrike har inte bara förmedlat det för världen utan i sig självt också bidragit till att skicka damfotbollen i raketfart mot framtiden.

Snart är nog också de franska taxichaufförerna med på resan.