Michel Tornéus är en av Sveriges absolut främsta friidrottare. Sedan 2005 har han varit en dominant inom längdhopp och tresteg och mer eller mindre prenumererat på SM-guldmedaljen.
Hans 8,44 står sig som svenskt rekord i längdhopp och han har dessutom tagit flera medaljer i såväl VM som EM.
Men vägen till toppen var knappast spikrak för Tornéus som växte upp med sin bror och ensamstående mamma i den stockholmska förorten Botkyrka.
I Sportexpressens podd ”Allas idrott” berättar han om hur hans mamma slet med dubbla jobb för att hennes barn skulle få hålla på med idrott.
– I början av terminen kom mamma och gav oss ett par skor. Det ska räcka med dem, så ta inte sönder dem. När man spelade fotboll i skolan tog man av sig skorna för man ville inte sabba dem. Hon satte en enorm arbetsmoral i oss. Sen har hon aldrig satt press på vad vi ska göra. Men gör man någonting så gör man det ordentligt, säger han.
Såg upp till Henrik Larsson
Han berättar i podden hur han som liten kunde snegla mot barn från rikare områden och tänka att de slapp vara oroliga över att ”saker skulle hända”.
Nu är Michel Tornéus en stor förebild. Med sina framgångar och erfarenheter i ryggsäcken vill han inspirera barn i förorterna, bland annat Botkyrka.
Själv inspirerades han av svenske fotbollsikonen Henrik Larssons framfart.
– Henke stack ju ut, han var en svart man i svenska landslagskläder med dreads. För mig var det första gången jag kände igen mig själv i någon som inte var i en amerikansk film eller musik. Det var någon i från Sverige, där jag bor. Det satte spår i mig. Har jag varit två procent så inspirerande som han varit för en generation så är jag otroligt tacksam.
Berättar om rasismen
Michel Tornéus har även mötts av rasism vid flera olika tillfällen, även om han berättar att det varit en mer subtil sorts rasism.
– Den klassiska är ju när jag sätter mig på tunnelbanan mitt emot en dam som håller sin handväska extra hårt. Det ser ju jag direkt. Eller när jag och min kompis gick in i en av de lyxigare butikerna på Birger Jarlsgatan och man får känslan: ”Vad gör ni här, ni kan ändå inte köpa någonting”. Då blir man förbannad i stället och vill köpa extra mycket bara för att visa. Eller när vi ska köpa ny bil och man får aldrig hjälp.
