"Kallade mig nazist"

Han kan framstå som en karikatyr av en ilsken tysk, fullkomligt okontrollerad och okontrollerbar, gormande, skrikande och med bestämda åsikter om allting. Den som lär känna honom mycket mera upptäcker en lyhörd människa, uppmärksam och förekommande, ständigt på jakt efter nya upptäckter och möjligheter att utveckla andra människor. Wolfgang Pichler är macho med känslor.

Sveriges skidskyttetränare är numera oomstridd som en av världens bästa, han styr sitt lag med järnhand och har alla med sig.

Så har det inte alltid varit. På 90-talet fick han sparken på det jobb han har nu. Pichlers krav var för höga och alla ville inte finna sig. En av dem var Mikael Löfgren, som numera är norsk landslagstränare och på plats i Whistler.Så har det inte alltid varit. På 90-talet fick han sparken på det jobb han har nu. Pichlers krav var för höga och alla ville inte finna sig. En av dem var Mikael Löfgren, som numera är norsk landslagstränare och på plats i Whistler.

Det skar sig mellan Pichler och Löfgren, som var den stora svenska stjärnan. Och det var kanske inte bara den enes fel.

–Svenskarna var inte färdiga för mig och inte jag för dem, säger Wolfgang när han ser tillbaka på treårsperioden. Alla tyckte inte att tränaren skulle vara boss, men jag var också för hård och det har blivit en bra erfarenhet för min del.

Man skulle kunna uttrycka det som ett den glade och sorglöse Löfgren inte var lika myc­ket inne på träningsdisciplin som Pichler.

–Börjar träningen klockan fyra är det inte bra om någon kommer halv fem, konstaterar Pichler.

Det skar sig och Pichler fortsatte som damkapten över OS i Nagano 1998 och som personlig tränare för Magdalena Forsberg under hela hennes framgångsrika karriär.

–När Mikael Löfgren kallade mig nazist tog jag det hårt, även om jag kanske inte visade det, funderar han. Men Mikael har ändrats, så vi hälsar på varandra även om vi inte är vänner utan konkurrenter.

Pichler kan kallas mycket, och står ut med eller kanske rent av njuter i smyg av vissa benämningar, men ”nazist” hör definitivt inte dit. Visst kan ordet fördomsfullt kastas ut mot inte minst bayrarare, men för Wolfgang Pichler är det inte bara dumt, utan förnedrande och en tagg i hjärtat.

Han har ända sedan ungdomsåren varit övertygad socialist och om han ska nämna två idoler väljer han svenskar: Olof Palme och Björn Borg.

–Borg är den störste i tennis och var modell för mitt eget spel. Palme är den störste politikern, han kommer alltid att vara min man, försäkrar Pichler.

Med inte ens nödtorftigt dold stolthet berättar han om sin bror Claus, den gamle höjdhopparen som är borgmästare och som i och med det har påpekat för Wolfgang att han måste sluta parkera på trottoarer och i planteringar, nu när brorsan är chef i sta´n.

–Tänk, säger Wolfgang, att min socialistiske bror valdes till borgmästare med 67 procent av rösterna i detta kolsvart konservativa Ruhpolding. Då har man förtroende.

Fadern Hans tog 1979 hjälp av sönerna Wolfgang och Claus för att röja mark i det skogsområde som numera är världens mest kända skidskytteanläggning och ett andra hem för svenska landslaget.

–Jag var tränare tidigt, både på skidor och i tennis, men var aldrig bra nog som aktiv. Min kusin Walter vann OS-brons i skidskyttestafett 1984, men själv blev jag bäst i tennis.

Han tycker om fysiska prestationer, skryter med 135 kilo i bänkpress och spelar fortfarande, vid 55 års ålder, tennis i ganska höga seriesammanhang.

Wolfgang Pichler trivs bäst av allt när han får träna och leda svenska landslaget, gänget som tror blint på honom och genomför hans drömmer om perfektion.

–Vi är faktiskt som en familj, det är inte bara prat, säger han. Och jag är väl lite svagare än förr ...

Cege Berglund