22-åringen från Teckomatorp, Landskrona, Klippan, Vinslöv och lite andra osorterade orter i Skåne avslutade bronsmatchen mot ungraren Gyula Branda innan den riktigt hunnit påbörjas.
Den vanliga avvaktande första minuten, låt vara med vissa slagsmålstendenser från den hete motståndarens sida, var över. Domaren lottade om vem som skulle ha underläge i omvända livtagskopplingen vid 0-0, Sjöberg förlorade och ställde sig på knä underst.
Branda började lyfta.
- Det kändes som om han skulle få upp mej, säger Jalmar, men så satte jag dit honom. Jag har gjort så förr, men det är inte ofta man får möjligheten.
Efter 1.14 var matchen över och svensken vinnare på fall.
- Det är sådant vi kör på träningsläger, han har varit i situationen många gånger och lärt sig utnyttja den, kommenterar förbundskaptenen Leo Mylläri.
När lille (nåja, han var stor för sin ålder redan då) Jalmar började brottas i tioårsåldern hade han provat många sporter. Den här fastnade han för och det gick bra tidigt. Han hade ögonen på sig och var bland annat med i junior-VM, där han blev åtta.
Men han led av sjukdomen ulcerös kolit och enda lösningen var att operera bort sisådär 2,5 kilo tjocktarm.
- Jag visste inte om det var slutet för mej som brottare, minns han. Läkarna skar upp mej hela vägen ner, men efteråt kände jag mej mycket bättre. Och nu är mitt enda problem att jag har sämre immunförsvar än andra.
Det märkte han strax före EM, när han fick en svårartad släng av vinterkräksjuka, gick ner sex kilo och inte hann äta tillbaka dem.
- Det gjorde att jag kände mej osäker, säger han, och jag vägde mindre än konkurrenterna.
Jalmar kom tillbaka till brottningen för ett och ett halvt år sedan, när följderna av stomioperationen var över och han inte längre behövde ha den där påsen på magen.
Kanske stärker det andra i hans situation att man faktiskt kan fortsätta livet och inte bara det, utan ta medalj bland de allra starkaste?
- Ja, jag talar gärna om det här och hoppas inspirera andra människor, säger Jalmar.
Han förmedlar redan sin kraft till omgivningen genom att uppträda som han gör, både på och vid sidan av tävlingsarenan. Jalmar är ödmjuk, men full av självförtroende, stark på ett mjukt sätt och oerhört målmedveten.
Han håller sig på jorden.
- Jag vill till OS, men känner mej inte säker, säger han. Johan Eurén i Öis är en svår konkurrent, jag märker att han närmar sig.
Och så det där med namnet. Ska inte Hjalmar stavas med Hj?
- Inte mitt fel. Prata med mina föräldrar, det var väl dom som ville göra sej lite märkvärdiga, slutar Jalmar.
