Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/21

Än håller Salming tempot uppe

Det sägs att Börje Salming är kung i Toronto. Det är fel. Han är betydligt större än så.

Vi ses i centrum av Toronto och tar en promenad upp till City Hall. Där är torget utsmyckat med stora bokstäver som bildar stadens namn. På kvällarna lyser de upp i neonfärger – och turisterna älskar att fota sig själva med det stora landmärket.
Och kanske är det en korkad idé att ta ut Börje Salming som en vanlig man på gatorna i den stad där han efter 17 säsonger ses som Gud.
”Is that Borje? My god”, säger en äldre dam försiktigt och går fram till Kirunasonen, tar hans bägge händer och prisar honom för insatserna på rinken.
Vi hinner gå ett par meter, men stoppas igen.
”I just want to say thanks for your years here. The greatest Leaf ever”, säger en man med grå tinningars charm.
Börje ler lite förläget, tackar. Några sekunder senare kommer vi mitt i ett gäng av svenska fans med tre kronor på bröstet. Det blir förstås selfiekaos.
Får du gå ifred nån gång?
– Jo, visst fan får jag det också. Men folk känner igen mig. Det är lite roligt också. We need you Börje, you gotta come back! Så brukar de ropa. Det är roligt att de skojar om det. 

Tidsräkningen har snurrat 40 år sedan han hyllades i Maple Leaf Garden, alldeles vid nedsläpp av Canada Cup. Tre Kronor skulle möta USA – och plötsligt ställde sig publiken upp vid spelarpresentationen.
Och den blev stående. Länge. Applåderande.
– Det var lite pinsamt, det var det. I dag kanske jag hade reagerat med oj – vad bra. Då visste ingen vad jag hade gjort här borta. Men det var en klapp på axeln, att jag hade gjort det bra. Men när jag stod där så visste jag inte vad som hände. Jag tänkte, men hallå! Och så höjde jag klubban lite, men de slutade inte ändå. Då tänkte jag: Vafan ska jag göra för nåt? Ska jag stå på händer, eller?
Börje skrattar åt minnet.
Och när Tre Kronor senare i turneringen mötte Kanada hände precis samma sak. Till Börjes stora förvåning.
– Jag hade bara spelat där i tre år – och det fanns två till spelare i Maple Leafs, Lanny McDonald och Darryl Sittler, med på isen. När deras namn ropades upp hände ingenting. Och så fick jag den där stående ovationen. En gång till. Jag visste inte vad jag skulle tänka. Det kändes förjävligt.
Var de griniga på dig, dina lagkompisar?
– De har aldrig sagt något och det har inte jag heller. Jag menar, de spelade för Kanada i den stad som deras lag spelade i. De var patriotiska, älskade Kanada. Jag fick en standing ovation – och de fick det inte …
Vad händer om de zoomar dig på jumbotronen i Air Canada Centre i dag?
– Jag vet inte! De är så tokiga här, så det gör de säkert. I vanliga fall när jag är på matcher brukar de alltid leta upp mig och zooma. Det skulle inte förvåna mig ett dugg.
Men nu är det inte pinsamt längre?
– Näe, nu är jag van. Jag vinkar i stället – och tycker att det är kul att de uppskattar mig fortfarande. Jag tar emot.

I dag har Börje Salming dragit ner på tempot – och sålt en del av sitt företag, som gör kläder, skor och sportutrustning av olika slag. 
Tja, han säger åtminstone att han dragit ner på tempot. 
– Nu är jag bara med på saker som jag tycker är kul, om vi ska öppna en ny butik eller nåt. Jag har inget med kollektioner att göra längre, behöver inte ta några beslut alls. Det känns skönt.
Så du är inte ens modell längre?
– Nä, jag har sagt åt dem att hitta nån yngre, haha.
Men hur länge ska du jobba?
– Livet ut! Jag har sagt att jag ska gå ut med käpp. Jag har alltså sålt en del av varumärket, tagit hem en del. Du ser hur det ser ut i världen, det kan ju hända vad som helst. Och jag har ju fyllt 65. Jag slipper allt ansvar, de sköter kollektioner och allt.

Han har i alla fall hittat en ny sport som han följer slaviskt. 
Dottern Bianca, som fyller 18 i november, är en megatalang inom friidrotten och vann mångkampen på både stora SM och för juniorer.
I fyra av grenarna är hon dessutom bättre än vad Europaettan Carolina Klüft var vid samma ålder.
– Bianca har en dålig häl, men vann lik förbannat SM senast. Hon kunde inte kasta spjut på grund av hälen. Men så bytte hon fot i ansatsen – och hoppade längd på fel fot! Det gick bra det med. Det är starkt att vända på det i en teknikgren – och kunna vinna ändå. Skadad.
Det låter lite som pappa – att spela skadad?
– Haha, ja … jag vet inte. Hon blev skadad efter höjden – och var tvungen att vända på det. Hon hoppade ändå 5,45 i längd med fel fot. Folk undrade vad i helskotta som hände … Det var imponerande!
Maskoten satt förstås i Börjes byxficka.
– Det är en liten gnagare. Jag tänkte att hon nån gång skulle sluta med den, men hon säger alltid: Glöm inte den!

Under resten av året kommer Salming att åka i skytteltrafik till sin gamla stad. Han har sålt sitt boende, men har massor av kontakter och åtaganden i stan.
– Ja, det blir mycket framöver. Min gamla klubb Maple Leafs fyller 100 år i år – och när serien startar den 14 oktober kommer det att vara en stor baluns. Då ska vi som har tröjorna i taket vara med. Sedan ska det in nya i Hockey Hall of Fame – och det brukar jag åka på. Jag ska vara kapten för ett av lagen. Och sedan är det Winter Classic på nyårsafton. Då har vi gubbar förmatch, Toronto mot Detroit på en utomhusrink … och sen ska jag hit den 19 januari och titta på hockey med ett gäng. Längre än så har jag inte planerat, faktiskt!
Det märks verkligen inte att ”gubben” Salming fyllt 65 år.
– Jag har inte tränat på ett tag på slutet, för jag har varit förkyld. Då ska jag ta det försiktigt …
Även om Börje är hård så lyssnar han på sin kropp. 
I alla fall nuförtiden. 
Annat var det under karriären, då han syddes och tejpades och isades och sprutades och ... ja, allt du kan tänka dig medicinskt. Allt för att kunna fortsätta spela så snabbt som möjligt.

Den svenske hockeyikonen Peter Forsberg, som också är invald i Hall of Fame i Toronto, tycker inte alls att World Cup är en bra grej – utan mest ett sätt för NHL att tjäna pengar.
– Jag kanske är taskig, men jag ser det som att NHL ska tjäna pengar. Det är därför man har World Cup. Jag tycker att det är viktigare att vara med i OS där killarna ändå kan vinna en guldmedalj, sa Peter Forsberg på talareventet Hjärntillskott.
Salming respekterar Forsbergs åsikt – men håller absolut inte med.
Han anser att World Cup är världens bästa hockeyturnering.
– Ja! Inget lag kan ha några ursäkter, alla de bästa spelarna är med. Du får se riktigt bra hockey. Den bästa som det går att se. Det är också jättebra att Europa och North America är med. Det är riktigt bra lag – och det blir prestige att komma med. De två lagen kommer in och har ingen press på sig, de kan bara åka ut och köra! Jag tycker det är roligt, lite annorlunda.
Du tror att World Cup är framtiden?
– Absolut. Jag tycker det. Det här är riktiga VM. Dessutom ska turneringen spelas här i Toronto varje gång. Det här är hockeyns mecka. VM kan spelas var tredje år, eller nåt. Och definitivt inte när det är OS. De måste göra så att det inte krockar. Annars är det ingen idé. VM är lite blaha-blaha. Det är inget roligt att följa. Du känner inte igen spelarna och då är det inget roligt att följa. Det är inget fel på de spelarna så, men … utan de bästa blir det inte intressant. 

Själv älskade han att spela Canada Cup, den turnering som i dag heter World Cup. Han var med 1976, 1981 och 1991.
– 1976 var den första turneringen när alla lag kunde ha sina bästa spelare. Ingen kunde ha några ursäkter. Det var det som var så roligt, att spela just den turneringen.
Vad krävs för att Sverige ska gå bra i World Cup?
– Henke måste vara bra! Alla har bra lag, så målvakten måste vara bra. Han måste stå på händerna och vara överallt. Och det hoppas jag att han gör. Och så måste Sedinarna leverera i powerplay. 
Ja, utan en alldeles briljant Henrik Lundqvist hade inte Tre Kronor spelat semifinal senare i dag.
Nu gäller bara att få igång Sedin-kedjan i powerplay också ...

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.