Att Riksidrottsförbundet på sitt stora Riksidrottsmöte i helgen fattat beslut om att idrottsföreningar från och med nu måste begära utdrag ur belastningsregistret när de rekryterar ledare är självklart ingenting annat än jättebra. Barnen och deras trygghet och glädje måste i alla lägen gå först när vi pratar om idrott.
Det är det hela diskussionen om tabeller och resultathets i grunden handlar om. Ungdomsidrott finns för barnen och ska därför finnas på deras villkor.
Beslutet om att införa krav på utdrag ur belastningsregistret är en trygghetsskapande signal. Men hur kan ingen i ledande position ha genomfört och fått igenom ett sånt här krav tidigare?
Övergrepp har varit en mörk och skuggbelagd del av vår idrott allt för länge. Det visade Patrik Sjöberg för ett helt svenskt folk med sin berättelse om uppväxten under friidrottstränaren Viljo Nousiainen. Boken Det du inte såg kom ut 2011.
Det har gått åtta år sedan dess. Åtta år sedan en av våra största idrottare genom tiderna berättade om att en idrottsledare kunde utnyttja honom under flera år. Hur kunde det här, som görs nu i maj 2019, inte göras som ett direkt svar på det?
Jag är övertygad om att Riksidrottsförbundets beslut behöver föregås av ett antal utredningar, remisser och jakande styrelsesvar. Men åtta år är väldigt lång tid. På åtta år hinner mycket hända.
LÄS MER:Nya kravet på föreningarna – ska utreda kriminell bakgrund
Johan Fyrberg, som berättar om beslutet i en GP-artikel, var själv som generalsekreterare i Svenska Gymnastikförbundet involverad i att utreda anklagelserna mot en svensk gymnastiktränare som misstänktes ha haft sexuella relationer med ett antal minderåriga gymnaster. Det var flera år sedan. Sedan dess har ett Riksidrottsmöte till hållits, i Karlstad 2017, utan att det här kravet slogs fast.
Bara det senaste året finns historier, otäcka, vedervärdiga historier, om övergrepp mot barn i Västsverige.
• Förra sommaren dömdes en man, aktiv som idrottstränare, från Fyrbodal till skyddstillsyn för sexuellt ofredande mot barn.
• Alldeles nyligen dömdes en man, aktiv inom idrottsrörelsen i Västsverige, till fängelse i fyra år för bland annat våldtäkt mot barn.
Vi ska komma ihåg att mörkertalet här kan vara hur stort som helst. Hur många unga barn i idrottsmiljö har utsatts för kränkningar sedan Patrik Sjöbergs barndom? Hur många sedan hans bok kom? Hur många sedan den uppmärksammade historien inom gymnastiken?
Utan att veta ett antal vet jag svaret: För många.
Det här kravet på utdrag ur belastningsregistret kommer inte automatiskt sänka den siffran till noll. Långt ifrån alla som begår brott eller tvivelaktigheter är dömda för det. Men det som är det ska inte få verka nära barn och unga. Det är vår förbannade skyldighet som vuxenvärld, som vårt samhälles största folkrörelse, att skydda våra yngsta.
Att vi inte gjort det fullt ut förrän nu är svensk idrottshistorias mest svårsmälta förlust någonsin.
