Det är såklart alla bombers bomb att Therese Johaug, denna omåttligt populära norska idrottskvinna åkt fast i ett dopningstest. Och det var ingen tveksam astmamedicin det handlade om heller, Johaug har fått i sig anabola steroider. Clostebol är ett klassiskt dopningspreparat som användes i redan statsdopningens DDR under 70- och 80-talet. Det är liksom inget snack den här gången - det preparat som Therese Johaug frivilligt har stoppat i sig är muskelbyggande, prestationshöjande och framför allt förbjudet sedan 20 år tillbaka. Case closed.
Det norska skidförbundet har vetat om det här i åtta dagar och uppträdde i dag i enad front. Man var överens om att Johaug är den oskyldiga, att hon ”drabbats” snarare än felat och läkaren avgick i direktsändning.
Det gjorde han såklart rätt i, för hans blunder är bland de mest hårresande man sett på den här nivån. Det krävs omkring 10 sekunders googling för att upptäcka att salvan Trofodermin innehåller den mycket bekanta steroiden Clostebol.
Jag tror inte att Johaug medvetet försökt fuska. Men vad jag och ni och alla andra tror spelar ingen roll. Inte den här gången, och inte alla andra gånger heller. Eftersom vi inte vet. Det är därför det finns ett regelverk och det är därför som inga undantag kan göras från detta regelverk. Om en idrottare medger att hen tagit en anabol steroid så måste denna idrottare straffas, och det hårt.
Dessutom ska man veta att det norska skidförbundet haft åtta dagar på sig att komma på en förklaring. Det betyder inte att jag tror att de ljuger. Men det betyder att jag inte vet om de ljuger.
Och återigen: Det enda man kan hålla sig till i sådana här fall är vad man vet.
Norsk skidåkning är såklart rejält i gungning nu. Efter att flera åkare medgett att de tagit astmamedicin, trots att de inte lider av astma, så kommer nu en smäll som kanske är den tuffaste norsk idrott någonsin upplevt. De är ju så stolta över sina skidåkare och de lägger väl halva sin oljefond på att ha det mest professionella, påkostade landslaget i världen. Hur kan de då göra såna här misstag?
Det är ofattbart klantigt.
Jag noterar också att den PR-apparat som nu dragits igång för att försöka rentvå Johaug redan har börjat ge resultat. Många som nu rapporterar om händelsen använder ord som ”läppbalsam” och ”solkräm”. Det är säkert norrmännen glada för, för det var ju de som lanserade dessa omskrivningar som nu sprids, och som låter väldigt oskyldiga.
Sanningen är att Trofodermin är en stark salva som används på olika typer av svårläkta sår, samt också vid dysenteri, diarré och magsår. Att man använder det på en sprucken läpp är förvisso inte helt orimligt, men något jäkla lypsyl är det inte frågan om.
Jag är ganska övertygad om att Therese Johaug blivit en av världens bästa skidåkare genom sin talang och sin hårda träning, och inte genom fusk. Jag tror inte att den här skandalen visar ”sanningen bakom det norska skidundret” vilket vissa nu uttrycker. Och jag känner verkligen ingen skadeglädje.
Men jag känner en faktiskt en tacksamhet över att anti-dopningsarbetet oförtrutet pågår och att de som gör fel åker dit - i alla fall ibland.
Så du kan ta ledigt nu, Johaug. Vi ses igen om två år.
