Solen steker intensivt. Det känns som att huden pulserar. På en av bankerna till Canal Saint Denis dundrar lokalbefolkningen fram från punkt A till B på cyklar. För bara några veckor sedan var det inte möjligt. Då var det fullt med tält här som människor bodde i. Under en graffititäckt bro över kanalen står massor med betongsuggor. De ser ut som stora legobitar som du kan stapla på varandra.
Bland betongsuggorna står Antoine de Clerck tillsammans med flera journalistteam från olika delar av världen. Just den här platsen har varit vida omtalad inför och under OS – särskilt betongsuggorna. De är en del av det som talespersonen för kampanjen ”Medaljens baksida” de Clerck kallar för ”social rensning”.
– Det bodde 400 personer här i tre år och ingen brydde sig – tills tio dagar innan invigningen då de satte upp de här legobitarna som du inte kan sova på. Det är omänskligt, säger de Clerck.
Hem rycktes upp av grävskopor
Kampanjen ”Medaljens baksida” är en sammanslagning av 100 olika frivillig- och människorättsorganisationer. De har gått samman för att visa vad de menar att folk som bor på gatan får betala i sitt liv för att OS har kommit till staden. Flera av organisationerna jobbar med att hjälpa hemlösa.
Innan Paris tilldelades OS hade organisationerna bättre koll på de socialt utsatta då de flesta hade sitt uppehälle på ett och samma ställe – som här vid Canal Saint Denis.
För tio dagar sedan berättar de Clerck att polisen kom till platsen och drev bort människor ur sina tält och plockade upp desamma med en grävskopa.
– För det är ju oacceptabelt att visa upp de här människorna när hela världen tittar på under ett OS – de passar inte in i deras (myndigheterna reds. anm.) vykort från staden, säger de Clerck.
Läkarnas svåra jobb
Människorna som levt på gatan har nu bussats ut till tio andra städer för ett tillfälligt uppehälle. Efter det så är det oklart vad som händer med dem – några kommer tillbaka till Paris, andra söker sig någon annanstans och visa kliver aldrig på bussarna.
Paul Alauzy är 29 år och projektledare i organisationen Läkare i världen. Han är en av de som är ute och träffar de utsatta människorna på Paris gator. Han säger att det alltid är folk som suktar efter hjälp när de möter honom.
– Jag känner att solidariteten i mitt arbete är det bästa jag kan bidra med vilket gör mig glad. Men sen så finns den andra sidan av myntet då det är tufft att se all misär, att möta människor som fysiskt blöder, känner sig maktlösa och övergivna.
Från att tidigare ha haft bra koll på var och hur de olika människogrupperna bor och rör sig, har arbetet försvårats sedan OS kom till staden. Det är svårt att röra sig fritt på publika platser och på vissa ställen behöver du en QR-kod för att komma in.
– Normalt sett kan vi sätta upp vår lastbil med medicinsk hjälp alldeles bredvid ett tältläger till exempel och kan arbeta på dagen. Nu jobbar vi på nätterna i stället och åker runt i en liten bil till de ställen där vi kan hitta folk – men vi hittar väldigt mycket färre personer än tidigare.
Paris syn på problemen
Anne Hidalgo, Paris borgmästare, har enligt The Guardian sagt att stadshuset hade bett regeringen, som är ansvarig för akutbostäder, att komma med en trovärdig plan för att hysa de uppskattningsvis 3 600 människor som bor på huvudstadens gator "i åratal". Förra året insisterade hon på att ingen skulle tvingas lämna staden.
– Jag är arg över att detta skjuts vidare till staden. Det är inte vår roll eller vårt ansvar och vi gör redan mer än vad som krävs av vår roll i att hitta akuta boenden för utsatta människor. Varje vecka sätter vi familjer i hem, säger Hidalgo.
Antoine de Clerck och Paul Alauzy från kampanjen ”Medaljens baksida” säger att de för ett år sedan startade en bra dialog med makthavarna. Sen menar de att ingen tog ansvar och åtgärder uteblev.
– De är världsmästare i ping-pong, säger de Clerck.
Organisationskollektivet säger att det på ett år är cirka 12 500 personer som har drabbats av den ”sociala rensningen”.
Pauls mörka minne
Han är orolig för vad som kommer hända efter spelen då strålkastarljuset från media har slocknat. Då börjar det hårda arbetet. Paul berättar att när han känner att arbetet är hopplöst så tänker han särskilt på en händelse som får honom att jobba vidare.
För tre år sedan kom flera personer från ett sällskap han kände till väl och hade panik. De ryckte i hans armar och förde honom till en man som hade legat helt stilla i flera timmar.
– Han var död. Det får mig att tänka till varje gång jag tvekar på vad jag håller på med – det är för att hjälpa flyktingar från gatan. De kommer dö på våra trottoarer om vi inte höjer våra röster.
Paul tar sin ryggsäck, sätter huvudet under en vattenkran och drar handen genom det blöta håret innan han joggar iväg för att planera nattens arbete.
Misstänksamhet mot media
Några timmar senare i de östra delarna av Paris står Marwan Taebi och röker. Han ska snart inleda kvällsskiftet för Utopia 56, en annan av organisationerna i kampanjen ”Medaljens baksida”, som hjälper flyktingar och andra hemlösa.
Han visar vägen och tar sig över ett övergångsställe på den trefiliga rondellen och vandrar in i ett kvarter som är avstängt för biltrafik. Här står ett 50-tal människor och väntar på att bli registrerade i Utopia 56:s system för att få mat och tak över huvudet för natten.
En kvinna blir upprörd och slänger en kopp med vatten i vår riktning.
– Ni får vänta här, säger Marwan och lämnar oss utanför området.
Han har sedan tidigare förklarat att flera av flyktingarna här inte uppskattar media då de upplever att publiciteten inte är till deras hjälp. Men Marwan lyckas lugna kvinnan som var upprörd och vi släpps in till middagsstunden.
Ur en stor plåtbehållare delas det ut soppa. Söndriga barnvagnar med bara tre hjul rullas fram fyllda till bristningsgränsen med allt från blöjor till cigaretter. En mamma med stora påsar under ögonen ammar en bebis samtidigt som pappan i familjen intervjuas av finsk tv.
När klockan slagit åtta har alla personer som Utopia 56 har på sin lista sammanstrålat och det är dags att bege sig till platsen där de ska sova. En pojke i tioårsåldern skojar med sin funktionsvarierade bror när han sick-sackar fram med barnvagnen tills han stannar till.
– Hur mår ni? frågar han oss med ett mjukt leende.
Aydaras stora rädsla
Efter tio minuters resa kliver gruppen upp från tunnelbanan och promenerar bort mot en stor vit övergiven byggnad. Det är en fastighetsägare som låter organisationen använda den. På plan 2 breder ett kalt vitt utrymme ut sig. 62 tält står uppslagna nära varandra. Ett barn som ser ut att precis ha lärt sig gå skrattar bullrigt där hon springer planlöst fram och tillbaka mellan sina utmattade föräldrar i smutsiga mjukisshorts.
Aydara, 26, från Senegal, som tog sig till Paris för fem år sedan, berättar att han kom hit i jakt på pengar som han kan skicka tillbaka till familjen i Senegal. Hans jobb på en restaurang på ett hotell ger honom 1 300 euro i månaden. 300-400 av dem skickar han till Senegal.
Under hans år i Frankrike har han inte haft något stabilt boende. Han har bott på gatan och på olika nödboenden som du kan få av kommunen. Dessa boenden kan vara lågprishotell som du normalt sett kan få gratis av staten om du inte har någonstans att ta vägen. Men de boendena har blivit färre det senaste året för att det bland annat gjorts plats för OS-besökare, säger Antoine de Clerck från ”Medaljens baksida”.
– Jag vet inte hur länge jag kommer bo på gatan och jag är rädd eftersom min fru är gravid. Sen finns det också många sanitära problem där ute på gatan, säger Aydara.
Lolita: De vill gömma oss
I ett tält sitter Lolita, 47, som inte vill använda sitt riktiga namn, och äter en yoghurt. Hon kommer ursprungligen från Kamerun men flyttade till Genève för snart 20 år sedan. Där träffade hon en man några år senare och de har en 14-årig dotter tillsammans.
– Men sedan fick jag cancer och min man började slå mig…
Hon börjar gråta och torkar snor under näsan.
– Då lämnade jag det förhållandet och åkte till Paris för att lättare få hjälp med min sjukdom. Min dotter bor hos min tidigare man. Hon kan inte vara med mig när jag lever så här.
Lolita kom med lite pengar och kunde till en början betala för ett rum på ett hostel. Men nu under OS kan hon inte betala då priserna gått upp från 30 euro per natt till 150 euro per natt. Hon berättar att hon tjänar pengar genom att sälja andrahandskläder på loppmarknader.
– Men nu under OS vill de inte visa loppmarknader för världen så de kommer och tar våra grejer. Loppmarknader är okej på många andra ställen i världen men inte här. Här vill de gömma oss.
Oron för framtiden
Lolita har ätit upp. Runt omkring har det blivit mörkt men ljudvolymen är fortfarande hög. Barn skriker. Barn skrattar. En liten flicka kommer fram och leker med vår mikrofon innan hon går bort till sina föräldrar för att sova.
Marwan Taebi stänger stålgrinden till byggnaden bakom sig. Han är orolig för hur framtiden ska se ut.
– Redan för ett år sedan blev det svårare för de hemlösa att leva. Precis innan OS blev det som ett crescendo. Det kommer bli mer våld från polisen när världspressen inte är här, säger Marwan när han vinkar hej då och försvinner tillbaka in i byggnaden.
