Den 15 februari 2012 förlorade Sävehof mot Lugi. Efter den matchen inleddes vad som kommit att bli en av de mest imponerande sviterna inom svensk idrott. 95 raka segrar i serie- och slutspel, varav en efter förlängning i SM-finalen 2013.
Lördagens semifinal mot Skövde såg ut att bli den 96:e raka segern. Sävehof ledde med 15–11 i halvtid, men hemmalaget Skövde kämpade sig ikapp. Och med 20 sekunder kvar av matchen klev Maja Erikson fram och avgjorde matchen när hon satte 26-25.
– Det var riktigt gött. En härlig känsla att se den gå in. Sedan var det bara att jobba hem igen, säger Erikson.
Hemjobbet lönade sig, Sävehof kunde inte svara – och Skövdes bragd var ett faktum. Därmed vet tränare Signell, som tog över laget våren 2012, hur det känns att förlora mot ett svenskt lag.
– Vi visste att den här förlusten skulle komma förr eller senare, och trodde väl att den skulle komma tidigare. Första känslan efter slutsignalen var "där kom den". Totalt sett gör vi ingen bra match i dag, i kombination med att Skövde gör det bra. Så det är ingen chockerande förlust, säger Signell.
Han passar på att berömma motståndarlagets Cecilia Grubbström. Målvakten, som länge spelade just i Sävehof, var fenomenal – och grät glädjetårar efter slutsignalen. Så det här var ingen vanlig seger för Skövdes damer.
– Vi hamnar i underläge men jobbar oss tillbaka. Alla är med och bidrar. Just nu känns det bara skitgött, säger matchhjälten Maja Erikson.
Det här var dock bara första semifinalen av fem möjliga. Redan på tisdag har Sävehof chans till revansch. Och kanske var det bra för svensk handboll att "omöjliga" Sävehof visade sig mänskligt?
– Det är absolut vettigt att se det på det sättet. 95 matcher är väldigt mycket och det kan vara skönt för andra lag att se att vi kan förlora, även om vi själva aldrig trott att vi är odödliga, säger Henrik Signell – som nu slipper svara på frågor om lagets svit ett tag.
– Det känns nästan som en befrielse att slippa tänka på det och bara fokusera på varje match i stället.
