Linus Ekman och Anna Lagerquist om karriären och distansförhållandet

Vattendropparna är stora som puttekulor när de faller över Mariaplan i Majorna. Linus Ekman spatserar med bestämda steg mot porten för att skydda sig och sin ullrock från regnet. En trappa upp öppnar han lägenhetsdörren. Här är varmt och stilrent. Kaffekokaren puttrar. Flickvännen Anna Lagerquist hälsar välkommen samtidigt som hon skyndar för att känna så att lussebullarna inte blivit för varma innan hon vrider upp mikron lite till.

Just nu är Anna hemma för julfirande. Sedan i somras bor hon på den franska västkusten där hon spelar handboll i Nantes.

– Det är en stad med mycket liv. Bra restauranger, mycket kultur och nära till Atlantkusten som man kan åka till om man är ledig en dag. Det är jättefint. Jag har fått en balans och en helhet i livet. Det är gött när det klaffar och det blir som man tänkt sig, säger Anna.

Så har det inte alltid varit.

***

Linus och Anna har varit tillsammans i fem år men har varit bekanta med varandra betydligt längre. Båda är födda 1993 och har setts på diverse olika läger i handboll som unga.

Deras spelarkarriärer tog två skilda vägar. Anna lyckades ta sig ut i Europa och bli proffs. Linus proffsdröm dog alldeles för tidigt.

– Det var väldigt tråkigt att jag inte fick möjligheten att bli den bästa versionen av mig själv, säger han.

Anna Lagerquist är just nu hemma i Sverige på julledighet. Bild: Filip Powidzki Casserblad

1/5

Som 16-åring kom han till Partilleklubben Sävehof. Klubbens herrar var inne i en stark period och vann SM-guld på löpande band med spelare på planen som skulle bli stjärnor i utlandet. Att slå sig in i laget var nästan omöjligt som junior.

Efter år av framgång, i takt med att spelare lämnade för nya äventyr och klubbens satsning på topplaceringar avtog, fick Linus chansen. Han fick fler och fler träningar med A-laget och såg allt ljusare på sin framtid. Men som 19-åring kom den första i raden av alla skador som senare skulle kosta honom karriären.

– Det handlade om mig själv – jag kunde säkert varit ännu bättre på att ta hand om mig själv. Men för att sammanfatta det så var det tråkigt. Jag tror att jag hade kunnat bli ganska bra. Jag blev okej, men jag hade högre mål. Nu får man nå dem som tränare i stället.

För fem år sedan tog den nya satsningen fart. Den började framgångsrik på Sävehofs ungdomssida, gick vidare ett år i HK Malmös organisation innan han nu leder Sävehofs herrar som assisterande tränare till Michael Apelgren. Där har det också blivit framgångsrikt med bland annat SM-guld.

Jobbet som tränare har blivit en annan typ av livsstil jämfört med den som spelare.

– Det är nog inte många som har det drivet som du har. Du är en riktig nörd, säger Anna.

Linus nickar igen.

– Jag har svårt att släppa jobbet när jag tittar på handboll. Tittar jag på fotboll så njuter jag när tittar. Men är det handboll så sitter jag och tittar på hur de gör i försvar, i anfall – jag har arbetshjärnan på hela tiden. Men det är kul. Jag utvecklas och det är det jag vill.

Anna Lagerquist stormtrivs med livet i Frankrike. Bild: Filip Powidzki Casserblad

1/5

Skadan blev karriärens räddning

Annas karriär började i Lugi och Lund där hon är uppväxt. Hon tog sig från juniorspel i de mindre hallarna till SM-finaler i den vinröda matchtröjan. Men efter några säsonger i eliten började motivationen tryta. Som liten drömde hon aldrig om att bli utlandsproffs utan spelade för att det var roligt. När känslan av att det inte var lika roligt längre infann sig, så började Anna fundera på om det var detta som hon ville hålla på med.

Då kom räddningen – korsbandsskadan.

– Jag är nog en av de få som är glad över att jag drog korsbandet. Jag tror inte att jag hade spelat så länge annars. Jag hade inte hunnit stanna upp och reflektera varför jag höll på med handboll. Sen kom den där ofrivilliga pausen och jag var knappt i hallen. Jag fick utrymme att känna efter hur jag kände med handbollen och jag insåg att jag saknade den väldigt mycket. Så här i efterhand är jag tacksam för det.

Skadan ådrog hon sig 2014. När hon var frisk tog karriären fart på riktigt. I dag är hon en av de bärande spelarna i det svenska landslaget och har en gedigen erfarenhet från spel i stora europeiska ligor. Utlandsäventyret började med att hon tog bron över sundet för spel i danska ligan. Därefter gjorde hon sin hittills största förändring i livet som handbollsspelare när hon valde spel i ryska Rostov-Don. En flytt som gjordes under corona-pandemin. Det var svårt att resa in i landet. Anna kunde resa till Sverige, men Linus var bara på besök en gång under de knappa två år som Anna spelade i Ryssland.

Men pandemin var inte det som skulle bli slutet för Anna i Rostov.

Den 23 februari i år packade hon lätt för att åka på landslagsläger i Sverige. Dagen efter vändes världen upp och ner. Ryssland invaderade Ukraina och kriget var ett faktum.

– Det var en intensiv vecka där jag skulle spela matcher, ha en dialog med klubben om vad jag skulle göra och så skulle jag försöka få en bild av situationen (i Ryssland reds. anm.) – Rostov ligger nära den ukrainska gränsen. Samtidigt ville alla veta hur jag såg på det (kriget).

Ganska snabbt stod det klart att hon inte skulle återvända till Ryssland. Rostov-Don var tillmötesgående och efter några veckors förhandlingar sades kontraktet upp och klubben hjälpte henne att packa ihop prylarna som fanns i lägenheten för att sedan skicka dem till Sverige.

Det blev ett abrupt slut i den ryska storklubben. Flera av landets utländska spelare lämnade Rostov samtidigt som Anna. Det gjorde att hennes ryska lagkamrat, Julia Managarova, gick ut och kallade de som lämnade för förrädare.

– Jag tror att det blev en märklig situation från början. Vi utländska spelare har ett perspektiv och vi ska nog inte förvänta oss att de (ryska spelare reds. anm.) förstår vårt. Jag kan förstå att de tycker att vi ”lämnade dem i sticket”. Det var ju inte så att ligan slutade. Samtidigt blev andra saker viktigare för mig – handbollen blev sekundär.

Anna Lagerquist älskar maten och kulturen i Frankrike. Vinintresset har växt. Bild: Filip Powidzki Casserblad

1/6

Ekman och Lagerquist om framtiden

Efter avslutet i Ryssland flyttade Anna tillfälligt till Göteborg och kunde tillbringa mer tid med Linus. Hon höll igång som träningsspelare i Sävehof innan det var dags att ta flyget till Frankrike. Redan innan kontraktet bröts med Rostov så hade Anna skrivit på ett tvåårskontrakt för Nantes som just nu befinner sig på en fjärdeplats i ligan.

– Jag kommer från en familj som älskar Frankrike – jag har alltid velat testa att bo där. Jag gillar kulturen.

I kombination med det rika kulturlivet var det ett sportsligt projekt som lockade. En klubb som satsar mot toppen och inom några säsonger hoppas spela i Champions League.

Flytten innebar också att Linus och Anna fick lättare att resa till varandra. Inga visum behövs vilket krävdes i Ryssland. I fyra av fem år tillsammans har de hållit relationen vid liv på distans. Det blev ett år som sambos i Köpenhamn 2019 men mer än så har det inte blivit.

– Vi är i en ålder där vi kan tillåta varandra att satsa, säger Linus.

– När vi är 34 är det klart att vi inte kan bo på olika ställen – då finns det mer ett liv tillsammans. Nu ska vi köra.

Anna tar vid:

– Det är klart att det inte är optimalt att inte bo tillsammans, men vi ska inte stå i vägen för varandras karriärer. För egen del så är jag bara spelare en viss tidsperiod. Då får jag kräma ur det jag kan och så får vi lösa det därefter.

De är snabba med att poängtera att deras situation inte är unik – är man elitidrottare så är det mycket som ska stämma för att man ska kunna bo tillsammans. Vad gäller den långsiktiga ambitionen att flytta ihop så vill de ha en fast punkt. Men det är svårt att planera.

– Jag kanske tröttnar på ”Micke”, haha! Nej, men jag kanske vill pröva mina egna vingar någon gång. Eller så kanske jag får testa något med ”Micke” utomlands – det är svårt att veta. Men Göteborg är bra, säger Linus med ett leende mot Anna som himlar lite med ögonen.

– Linus jobbar på att sälja in Göteborg...

– Jag tycker jag gör det ganska bra, säger Linus nöjt.

– Ja, Göteborg har växt på mig de senaste åren. Det är ett ganska bra läge och just nu så vet vi inte någon annanstans där vi hellre vill bo. Vi säger alltid att ”efter nästa kontrakt går ut, då ska vi bo tillsammans” men så blir det aldrig så, haha. Så vi får se. Även om jag inte är så taggad på att flytta runt så har jag sagt att jag stöttar Linus i hans tränarkarriär även om jag inte vill flytta vartsomhelst. Det ska ändå finnas en möjlighet för båda att ha en tillvaro som känns meningsfull.

Idrotten är mycket i deras liv och de drar nytta av att båda två lever i en värld som ställer speciella krav som ofta går ut över deras privatliv. Linus tror till exempel att Anna förstår honom bättre än någon som inte är i branschen när han kommer hem efter att ha jobbat mellan 07 och 22 flera dagar i sträck för att därefter sätta på en handbollsmatch på tv. Han tror också att han själv har lättare att förstå och förhålla sig till när Anna behöver lägga all kraft och energi på att prestera på planen – exempelvis under ett mästerskap.

Men handbollen får inte ta över allt.

– Vi har pratat om det här, att vi inte får en relation där jag är hennes ”tränare”. Jag skulle aldrig ringa och säga vad hon ska göra på planen. Jag vill vara hennes pojkvän och stöttande i det, säger Linus.

LÄS MER:HP Warta erbjuder gratis träning i Biskopsgården – för att aktivera barn

LÄS MER:Olle Forsell Schefvert gör succé i Rhein-Neckar Löwen – petas från landslaget

LÄS MER:Sävehofs William Andersson Moberg intensivvårdas

TEXT

Alexander Olausson

alexander.olausson@gp.se