Mitt allra starkaste minne från Scandinavium var hårdrocksbandet Kiss konsert hösten 1983. Först besvikelsen över att Paul Stanley & Co bara några månader tidigare hade bestämt sig för att ”sminka av sig”, sedan euforin när vi på plats på sektion B på arenans kortsida konstant stod och hoppade till låtar som Creatures Of The Night, Detroit Rock City och Fits Lika A Glove trots att vi blev tillsagda att sitta ned.
Det gick liksom inte.
Hösten 1984 slog allt. Först indikationerna i musiktidningen Okej, sedan annonserna på Göteborgs-Postens nöjessidor och datumen för biljettsläpp.
Oftast en vardag.
De dagarna var heliga.
Vi hade tröttnat ned Twisted Sisters kom 1986
Som jag minns det öppnade telefonförsäljningen klockan 10.00. Vi som nyss var fyllda 14 och hade rast från skolan sprang hem till kompisen och slog alla siffror utom den sista.
Exakt på slaget 10.00 lät vi den sista nollan rulla och hoppades att bli framkopplade i tid för att hinna köpa max antal biljetter till parketten.
Det var där vi stod i stort sett varje helg under en månads tid den hösten, så nära scenen som möjligt och följde Dio, Queensrÿche, Bon Jovi, Kiss, Mötley Crüe och Iron Maiden.
Inte undra på att vi redan 1986 hade tröttnat och återvänt till läktarplats när Twisted Sisters rockade i Göteborg.
Senare fick jag chansen att tjäna en del extrapengar genom att jobba som ”råddare” i samband med konserter. Det var hårt slit, ganska bra betalt där belöningen var att man kände sig som ”en i bandet”. Som jag minns gällde det mer när Bon Jovi var här med sin rena vita scen 1988 än när jag samma år jobbade på Diana Ross.
Drömmen är att Göteborgs ska bli en självklar anhalt igen
Yrkesmässigt har jag senare tjänstgjort vid oräkneliga Frölundamatcher. Jag minns särskilt dem från min tid på tidningen Arbetet. Vår tidiga pressläggningstid tvingade oss ibland att skicka texter till redaktionen innan matcherna var färdigspelade, varpå kollegor på tidningar med generösare ”deadlines” inte sällan tog chansen och frågade oss Arbetetutsända hur matchen hade slutat.
För oss som var unga på 1980-talet blev Scandinavium och dess utbud något man tog för givet. Var det inte mästerskap i pingis, friidrott och ishockey på allra högsta nivå var det konserter i absoluta världsklass. Det formade oss, gav oss förebilder.
Drömmen är att framtida generationer får uppleva något liknande, att Göteborg åter blir en självklar anhalt för musik- och sportvärldens stora attraktioner.
Att entreprenörer som Onni Nordström får en idé och sedan ”bara så där” lockar världens hetaste idrottare till stan som med Pelé, Wayne Gretzky, Björn Borg och Ingemar Stenmark 1982.
Eller att profiler som Mats Wilander och Stefan Edberg ”tänds” och genom klassiskt svenskt lagtänk bryter ned mer lyskraftiga motståndare som John McEnroe och Jimmy Connors.
Om det gick på 80-talet borde de kunna fungera även i framtiden
Jag tänker att vi väldigt snart åtminstone bör ha tagit oss förbi hindret ”arenans takkonstruktion klarar inte av dagens tyngre produktioner”.
För i princip varenda göteborgare har Scandinavium i perioder varit som ett andra vardagsrum, en plats för glädje, tårar, kärlek och kamratskap. Fråga vem som helst och du får en personlig berättelse tillbaka.
Den idrottsliga händelse jag håller allra högst är Davis cup-finalen från 1984. Den hade verkligen allt.
Evenemangsstaden Göteborg skapades av gränslösa visionärer och uthålliga arrangörer. För att nå dit igen krävs en omstart med personer av samma skrot och korn.
Vi bör också ta hjälp av Scandinaviums historia för att förstå att det faktiskt är möjligt att göra om, där göteborgare och tillresta inom tio år ges möjlighet att uppleva ögonblick det senare skrivs minnestexter om.
Tänk att kunna skryta om att ha varit med när ett svenskt landslag åter utmanade de bästa i världen – eller när de musikaliska idolerna kom till byn.
Det är drömmar vi alla kan samsas kring.
Personligen vill jag ha ett nytt 1984.
