Gustav Svensson är uppvuxen i Änggården i Göteborg ihop med syskonen Olof, Ia och Ellen. Föräldrarna Stig och Monika har format honom och hans syskon.
Familjen har varit viktig.
Den har varit central.
Den har varit allt.
Och det stora kittet som hållit familjen så nära varandra har varit pappa Stig.
Efter matchen mot Hammarby 1 september förra året lämnade Gustav Svensson snabbt Gamla Ullevi. I kommunikationen angavs ”personliga skäl” som anledning.
Pappa Stig hade drabbats av en hjärntumör av grad fyra.
Det var med andra ord mycket allvarligt. Familjen fick beskedet att det kommer att gå fort.
Den 25 februari i år somnade han in, på sin födelsedag, 76 år gammal.
– Det har påverkat mig jättemycket. Pappa har varit en väldigt viktig figur i mitt liv och min fotboll. Det är jättejobbigt mentalt ... jag pratade med honom efter varje match. Han har varit där och sett nästan alla matcher jag har spelat. Redan förra hösten var det jobbigt. Det var många matcher jag stod på Gamla Ullevi och letade efter pappa men såg honom inte. Då tänkte jag ju direkt att ”fasen, nu har han blivit ännu sämre”.
Det måste ha varit otroligt svårt att prestera för dig? Fotbollsspelare är ju människor som alla andra.
– Vi är ju det och jag tror tyvärr, tyvärr att det inte är så många runtomkring fotbollen som tänker så. Jag hoppas någonstans att folk kan ha en förståelse att det inte alltid bara är att dra på sig tröjan och skorna och prestera till 110 procent. Det kan vara många saker som påverkar. Vi måste lära oss försöka blockera det på något sätt, men det är inte alltid enkelt kan jag säga.
Första matchen utan pappa Stig var cupmötet med Djurgården i Stockholm. Då hade Gustav sin pappas namn på tröjan som en hyllning. Han visste att det där samtalet efter matchen inte längre skulle komma.
Det tog hårt.
– Han har varit med sedan jag var jätteliten. Han var min tränare först och sedan har han alltid varit där. Han har kört mig överallt, hämtat, fixat och donat och ställt upp i vått och torrt. Han har varit en fantastisk pappa, mentor och stöttepelare. Det blir ... det blir ett ...
Han pausar i någon sekund.
– Fokus på vissa saker. Jag får försöka ställa om på vissa sätt, men det är skitjobbigt. Jag får väl ringa mamma nu istället även om hon bara säger att jag springer fint. Det är det enda hon har sagt genom åren.
Tänkte du tanken på att inte spela mot Djurgården?
– Nej, nej. Det fanns inte ens i mitt huvud och pappa hade aldrig tillåtit mig att inte spela den matchen, det hade han inte gjort. Han hade aldrig förlåtit mig om jag inte spelat den matchen.
Gustav Svensson om sista avskedet: ”Vi hade några jättefina dagar”
Efter beskedet om hjärntumören visste familjen som sagt att det skulle gå fort, något det också gjorde i slutet. Även om sorgen fortfarande är stor så finns det ändå ljusa bitar som Gustav Svensson håller väldigt högt.
Som det att det blev ett fint avsked.
– Vi hade några jättefina dagar tillsammans. En av mina systrar bor i USA och hon kom hit och var med när han tog sitt sista andetag. Jag är jättetacksam för de fina dagarna vi fick tillsammans. Det hade kunnat gå på helt andra sätt; att man inte fick de här dagarna och en verklig chans att säga adjö, säger han och fortsätter:
– Det hade också kunnat dragit ut på tiden väldigt mycket och det hade inte varit värdigt pappa.
Stig själv var neurolog och arbetade som läkare under hela sitt sitt yrkesliv. Det värsta han visste var att själv vara patient eller att omgivningen behövde ta hand om honom – det var ju ”hans” uppgift.
– Vi var hos honom varje kväll på Änggårdens hospice i Hovås. Ett jättefint ställe med fantastisk personal. Det var verkligen jättevackert och vi var där varje kväll. Det ger en annan syn på det liv man lever. Man tror att fotbollen är så otroligt central och viktig i livet. Jag älskar fotbollen och allt den står för, men det blir verkligen otroligt sekundärt i ett sådant här läge.
Hur mår du i dag?
– Det är fortfarande otroligt tuffa dagar och jag lever i någon slags tro och förnekelse att det här inte riktigt har hänt. Jag får se om verkligheten kommer ikapp mig och att det går in i huvudet att det är slut när vi har begravningen. Jag är sådan som människa att jag hellre biter ihop och kör på än att jag känner efter, säger han och fortsätter:
– Jag är bara så otroligt tacksam för all tid med pappa och hur han alltid gjort allt för mig och stöttat mig. Det var en fantastisk människa som jag hoppas komma i närheten av. Eller ens nå upp till hälften av den man och människa som han var. Det är min stora hjälte och idol som jag alltid har sett upp till och alltid kommer att göra.
