Gunnar Gren föddes i Oscar Fredriks församling 31 oktober 1920, växte upp i Majorna och spelade allsvensk fotboll för Gårda BK, IFK Göteborg, Örgryte IS och Gais. Han tilldelades 1946 den allra första Guldbollen, blev senare italiensk mästare med Milan, vann OS-guld och spelade VM-final med Sverige.
10 november 1991 gick han ur tiden 71 år gammal.
Gunnar Gren fick fyra barn, ligger begravd på Västra kyrkogården och står sedan 1993 staty framför Gamla Ullevi.
Barnbarnet Lucas Gren, i dag 36 år gammal, minns sin farfar.
– Mitt starkaste minne är att han satt och log i en fåtölj när vi lekte omkring den, säger Lucas Gren och berättar ytterligare en episod från uppväxten.
Förstod ingenting – varför bara min farfar?
– Han var och tittade på min fotbollsträning när jag var liten. Det stod folk i ring runt honom vid planen. Jag kunde inte förstå varför alla stod runt min farfar när de inte stod runt de andras. Folk tyckte att det var coolt och ville ha hans autograf, säger Lucas Gren, då fem år gammal.
Skådespelaren och vännen Fredrik Ohlsson lärde känna Gunnar Gren i samband med en teaterföreställning på Lisebergsteatern.
– Jag jobbade med Gösta Bernhard, Siv Ericks och Åke Söderblom en sommar. Gunnar Gren var tränare för Öis och kompis med Gösta Bernhard. Gösta bjöd in honom på premiären. Senare fick han ihop det lite med Siv Ericks som var kompis med min syster. Gunnar frågade om jag inte ville komma och träna med Öis för att ha något att göra på dagarna. Senare blev han hembjuden till oss i Långedrag och satt och pratade fotboll med mor och far. Han var ju den tidens stora stjärna så det var ganska stort, säger Fredrik Ohlsson.
”Han var ganska komplicerad”
Fotbollsmässigt var Gren som ingen annan.
– Han spelade fantastiskt, var väldigt teknisk och hittade luckor. Gunnar var lättränad och lätt i kroppen. Något folk glömmer är att han sköt väldigt bra, exempelvis den gången han sköt rakt upp i nättaket mot Västtyskland, minns Fredrik Ohlsson.
Han var med på Öisgården när Gunnar Gren firade 70 år.
– Siw (Malmkvist, Fredriks hustru) hade med sig mandolin. Han sjöng O Sole Mio på italienska och Siw sjöng med. Han stannade en liten stund, sedan sa han att ”nu ska jag till mina kompisar vid Skanstorget”.
Den i dag 89-årige Ohlsson beskriver Gunnar Gren som en väldigt generös person.
– Han var med när vi spelade kändisfotboll i Limmared. Jag har bild på det. Sven Rydell och Agne Simonsson var med också. Det blev publikrekord, men det var aldrig tal om att ta betalt eller liknande, säger han.
Men han berör också en annan sida av fotbollsgeniet.
– Han var ganska komplicerad på ett vis och var väldigt känslomässig och ledsen över den behandling han fick mot slutet. Det var bland annat en plakett de inte ville sätta upp på Ullevi.
Den störste i Göteborgsfotbollen
Pontus Forslund som är klubbhistoriker i Öis fotboll skriver en bok (Återkomsten) om hur Öis säsongen 1957/58 gick upp i allsvenskan efter 18 år utanför. I den berättelsen får Gunnar Gren stort utrymme.
– Pusselbiten som fick det att gå hela vägen var att kassören Erik Svensson åkte ned till Italien ”hämtade hem” Gunnar Gren. Han övertalade Gren att skriva på som spelande tränare och blev första proffset att komma hem. Baktanken var hemma-VM och att stärka upp landslaget, säger Pontus Forslund.
Han beskriver också hur Gunnar Gren 1959 slutade efter att ha fått magsår och lämnade över till de yngre killarna. Trots det gjorde han några år senare om samma sak med Gais och spelade upp dem till allsvenskan som spelande tränare.
– Sett till Göteborgsfotbollen är han den störste vi har haft, även om många blåvitare säger Torbjörn Nilsson och gaisarna Karl-Alfred Jacobsson. Han representerade alla de stora klubbarna i Göteborg och det är fullt rimlig att han står staty utanför Gamla Ullevi, säger Pontus Forslund.
Han berättar hur Gunnar Gren uttryckt att hans allra största framgång i karriären var att spela upp Öis i allsvenskan.
– Då har han ändå vunnit allsvenskan med IFK Göteborg, varit del av Gre-No-Li, vunnit Scudetton med Milan, gjort mål i en OS-final och spelat VM-final på hemmaplan, säger Pontus Forslund.
En förklaring till Grens Öissympatier var att han såg Sven Rydell spela under dennes storhetstid på 1920-talet.
– Läser man lite mellan raderna var han lite av en konstnärssjäl, spelade mandolin, hade taktkänsla, var väldigt kreativ, trodde mycket på rörelse och att vara rätt placerad, säger Pontus Forslund.
I slutet av 50-talet hade han en frågespalt om fotboll i GP.
– Han var professorn som lärde ut fotbollen till en hel generation. Han hade tio-tolv budord om hur man ska göra. Så här ska du göra när du tar ned bollen, få bra vristträff och formera laget rent taktiskt, säger Pontus Forslund.
Även han beskriver Gunnar Grens liv efter fotbollens som lite motigt.
– Han hade en väldigt lång karriär och när fotbollen försvann ur hans liv blev det väldigt tomt. Många som träffade honom under 80-talet talade om att han hade gått ned sig, berättar Pontus Forslund och tillägger retoriskt:
– Vad gör man som konstnär om konsten har försvunnit?
Barnbarnet: ”Det räckte med en autograf”
I våras dog sonen Bert Gren, med vilken Gunnar bland annat skrev boken Fotboll är en skön konst.
– Pappa skriver ganska mycket i boken om den andra sidan av att vara känd. Farfar vande sig vid att få dyrkan och hade kanske lite svårt att ställa om efter karriären, säger Lucas Gren.
Han ger en bild av hur det kunde gå till under åren i Italien.
– Pappa har berättat om hur de kunde parkera i princip överallt. Det räckte med en autograf så kunde de stå där med bilen i veckor om de ville, säger Lucas Gren.
Lucas Gren har genom åren hamnat i ett antal dråpliga situationer kopplat till sitt släktskap med tidernas kanske störste fotbollsspelare från Göteborg.
– Jag tränade taekwondo en gång när jag gick på gymnasiet och skrev ned mitt namn. Tränaren frågade om jag kände Gunnar Gren och jag sa att det var min farfar. Han blev alldeles andfådd och började buga. Då och då i mitt liv blir folk väldigt imponerade över detta, även om jag själv egentligen har gjort någon sak av det, säger Lucas Gren.
