Från fotbollsspelare till försäljare till Farmen-deltagare. Den inte helt vanliga karriärvägen har Robin Kacaniklic gått de senaste åren. Efter en fotbollskarriär som innehöll bland annat en säsong i Marcus Lantz Örgryte 2014 kommer 32-åringen synas i ett av Sveriges mest klassiska underhållningsprogram under våren.
– Jag har snackat om att det vore kul att vara med i något sånt här. Jag är rätt spontan och impulsiv av mig, så förra året när jag hade varit nere i Skåne hos familjen skickade min brors (Hammarby-mittfältaren Alexander Kacaniklic) flickvän in en ansökan. Sedan kom man med efter några steg, skrattar han.
Trots ringa erfarenhet av lantligt liv och liten tro på sin egen lantbrukarförmåga klev Robin in i programmet med glädje.
– Jag sökte för upplevelsen. Och jag är faktiskt en av de osmarta som slutade jobbet för att gå med i Farmen. Jag tycker det är kul att testa grejer och jag ser det som en chans att göra något man kommer minnas, säger han.
Hade du någon nytta av din fotbollsbakgrund i programmet?
– Möjligtvis i det sociala. Jag passar bra ihop med vem som helst. Jag är också van vid att det kan vara tufft och att man får motgångar från fotbollen. Det tror jag var en fördel jag hade mot många andra.
LÄS MER:Stor genomgång av Örgryte IS
”Vet knappt vad en björk är”
Efter mängder av skador slutade han satsa på fotbollskarriären för några år sedan. De sista matcherna på hög nivå gjorde han med Eskilsminne 2015, säsongen efter att han lämnat Örgryte. Sedan dess har tävlingsmänniskan i honom fått vila en aning – men den väcktes igen under programmet.
– Jag gick in med mindsetet att vinna, men med mycket ödmjukhet för det här är inte min hemmaplan. Jag vet knappt vad en björk är för något.
Siktar du på att bli bonde nu?
– Nej, det ska jag inte bli. Jag håller mig till storstan. Det hade nog varit mysigt med ett lantställe, men att leva så hela tiden hade jag inte fixat. Jag är för människokåt.
Vad minns du av ditt år i Örgryte?
– Allt runtomkring var jätteproffsigt och jag blev otrolig välkomnad från alla hålla och kanter. Jag hade önskat att min fotboll hade lyft på ett annat sätt än vad den gjorde. Jag såg det där året lite som min sista chans att lyfta. Men det blev snarare beviset på att det var dags att tänka om.
– Jag minns också att jag råkade ta Allbäcks tröjnummer. Jag tänkte att eftersom elvan var ledig så kunde jag ta den och tänkte inte alls på honom. Men efter några om och men där så bytte jag till 17. Lite mer neutralt.
