Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/13

Elmander om sorgen: "Det kom som en chock"

Återvändande öisaren Johan Elmander berättar i en öppenhjärtig intervju om varför han tackade nej till IFK Göteborg, sommarens dispensstrul, miljonerna till moderklubben, det nya landslaget och saknaden av pappa Bert, som gick bort i cancer för drygt två år sedan. – Än i dag fattar jag det inte riktigt. Det går vissa stunder som man tänker att man skall ringa farsan. Ah, just det, han finns inte, säger Johan Elmander.

Vi träffas på Skönhetsfabriken i centrala Göteborg, en anläggning Johan äger och driver tillsammans med sin fru Amanda. Det är tre veckor kvar till jul och kvällen innan har Johan varit dragplåster på ett julbord med Öis. 
– Jag fick samma fråga då, vilket som är mitt bästa landslagsminne. Självklart är det Paraguay i VM 2006, när vi vann i Berlin med 1-0. Ljungberg gjorde målet och jag var på planen och fick möta hans blick. Det var sjukt, säger Johan Elmander och kompletterar med ytterligare en match i Berlin, några år senare.
– Vi låg under med 0-4 mot världens bästa lag, sedan gick vi ikapp till 4-4. Egentligen varje gång du drar på dig landslagströjan. Man känner sig så stolt, att få spring ut för sitt land är riktigt mäktigt. 

Nu förbereder han sig för sin 19:e elitsäsong, efter en karriär som innehållit spel för tio klubbar i sex länder. Trots att han är inne på sitt 36:e år syns inte upploppet. Vad är hemligheten? Finns det någon?
– Jag vet inte. Även om jag har haft mina baksidor och ett ben i foten som gick sönder har jag väl haft turen och varit hyfsat frisk. Plus att jag älskar att träna. Jag vet inte om man kan kalla mig träningsnarkoman, men jag är verkligen det. Jag älskar att träna, säger Johan från fåtöljposition i lobbyn och fortsätter:
– Nu när vi är lediga tränar jag också. Jag tror att det är hemligheten, plus att jag ganska tidigt lärde mig att man måste ta hand om kroppen. 
– När jag var yngre var jag väldigt stel, jag är fortfarande stel, det fanns folk som sade att ”du kommer inte spela längre än till du är 30”. Då tog jag hand om kroppen i stället. 

Inget knep?
– Nej. Äta ordentligt, sova ordentligt. Jag tror att det handlar om det. Allt det alla gör för att må bra. Och så har jag en fru som är bra på att laga bra och nyttig mat. Jag tror att allt det hänger samman. Det och generna.

Du har representerat tio klubbar i sex länder. Går det att sätta ord på den resan? Och vad fotbollen har gett dig?
– Det har gett så olika grejor i de olika länderna. Man har varit med om de här fräcka grejorna. De stora matcherna och stora arenorna i England. När man var liten satt man och kollade på Tipslördag och sedan fick man spela på de arenorna själv. De fanatiska fansen i Turkiet, den fantastiska säsongen i Frankrike. Det är så mycket intryck så du kan inte samla allt i ett svar.

Har du kopplingar till de olika länderna i dag?
– Ja, nästan alla. England är väl där jag inte har något, förutom Jonas Olsson. Inga jag har spelat med. Det är något SMS emellanåt, men inget starkare. Jag har inga bostäder. 
Hösten 1998 funderade en 17-årig fotbollstalang från Holmalunds IF på sitt nästa steg. Intresset var stort både i Sverige och utomlands. Bland annat tränade han med IFK Göteborg, men valde till slut Örgryte IS.
– Det var jätteenkelt. Jag skulle få ett juniorlagskontrakt i IFK och någon gång träna med Blåvitts A-lag. Örgryte erbjöd mig träning och spel med A-laget. Jag sade det redan då: Att komma från division 2 och gå ned till ett juniorlag igen var ingen modell jag trodde på. Jag tror att man lär sig mer på att spela med äldre. Jag har aldrig ångrat det beslutet.
Sören Börjesson ingick då som nu i Örgrytes ledarstab. Hans besök hos familjen i Alingsås bidrog till besluten.

Vad minns du av de samtalen?
– Jag kommer ihåg fikan! Vi har faktiskt pratat om det, jag och Sören. Han lämnade av familjen i Alingsås. Så satt de och fikade där medan han kom hem och pratade med mig. Det betydde mycket. Det är en väldigt stabil och varm person som alltid skrattar. Det gör han fortfarande. Han har betytt väldigt mycket för Örgryte. Jag är glad att han finns där. 

Själva beslutet, på vilket sätt påverkade han?
– Alla beslut jag har tagit har varit maggropskänslan. Någonstans har man tänkt efter, det har känts rätt, helt enkelt. Det växer fram. Självklart var det en liten pusselbit. 

När jag förra våren rankade Göteborgs 100 främsta fotbollsspelare genom tiderna hamnade du på 45:e plats, just före Peter Larsson och Conny Karlsson. Kan vi vara vänner ändå?
– Ja, absolut! Jag spelar fotboll för att det är roligt. Om jag kommer etta, sist eller inte är med alls spelar ingen roll. Fotbollen har aldrig varit för troféer, utan för att jag tycker att det är så jäkla roligt. Det är också en hemlighet, varför jag håller på. Jag får fortfarande den frågan. ”Varför åker du hem och spelar för Öis? Varför lägger du inte bara av?” För att jag älskar att spela fotboll. Varför skall jag lägga av när jag fortfarande har en frisk kropp?

Zlatan Ibrahimovic talar ofta om vad Rosengård har betytt för honom, vad har Alingsås och framför allt Holmalund betytt för dig? 
– En väldig trygghet. Det är där jag har växt upp. Det är på de planerna jag har spelat. Alla kompisarna fanns runt omkring. Jag kan absolut inte jämföra mig med Zlatan. Vad jag förstår är Rosengård mer ”rough” än vad Holmalund och Alingsås är. Det känns lite lugnare om man säger så. Jag vet inte om man kan kalla det för en vanlig Svensson-miljö, men självklart har det betytt väldigt mycket. Man har nära till Brogårdsvallen, där man var nere när alla kompisar spelade där.
Johan Elmanders övergångar har genom åren finansierat delar av Holmalunds verksamhet och bygget av konstgräsplanen Elmander Arena (40x70 meter). Totalt har cirka 9 miljoner tickat in på klubbkontot, fördelat på fem miljoner från Feyenoord, två från Bolton och senast 330 000 kronor för Norwich.

Hur stolt är man över det?
– Superstolt. Verkligen. Det är inte bara jag. Det är mina bröder Patrik och Peter också. De får man baka in med. Att vi får namnge en plan betyder att vi har gjort något för klubben. Och varit viktiga. Det är jag grymt hedrad av. Det är roligt. 

När man talar med folk i Alingsås beskrivs hela familjen Elmander som grovjobbare som alltid ger allt. Vad betyder familjen för dig?
– Jättemycket. Vi har väldigt nära kontakt och har haft i alla år. Nu tänker jag bara på bröderna, vi har alltid spelat tillsammans och gjort allt tillsammans. När man kom hem från skolan var det vi som spelade.
– Vi ställde Peter i målet och så sköt jag och Patrik på honom. De har också en stor del av den framgång man har haft. Vi är väl inte de största talangerna, men har arbetat hårt. 

Någon sa att Peter egentligen var en större talang än du?
– Ja, absolut. Han hade drivet, skottet, allt. Så det var han, absolut. Tyvärr satte en dag på Ullevi stopp för det. 
2003 bröt Peter Elmander, som då spelade för Gais, benet på två ställen i en match mot Öis.
– Han är glad att han fortfarande kan gå normalt. Det var ju ett tag där han skulle amputera. Han har gått igenom många grejor, säger Johan Elmander.

Hur mår han i dag?
– Bra! Absolut. Han kan spela. 

För drygt två år sedan drabbades du och din familj av stor sorg när pappa Bert gick bort endast 58 år gammal. Hur har dina perspektiv förändrats av det? 
– Det kom som en chock. Nio dagar efter beskedet att han hade cancer var han borta. Än i dag fattar jag det inte riktigt. Det går vissa stunder som man tänker att man skall ringa farsan. Ah, just det, han finns inte. 
– Jag tror att man aldrig riktigt kommer fatta det. Plus att det har varit lite speciellt eftersom vi alltid har bott utomlands. Då har familjen alltid varit hemma. Det är lite den tanken man fortfarande har. Han är där hemma. Så slår det en när man kommer hem, nej, det är han ju inte. Det är jättetufft. 
Under den här perioden spelade Johan för Bröndby och slutade i landslaget, efter att först ha tackat ja till en uttagning. 
– Det var jättetufft en längre period. Det var bland annat det med landskamperna. Det hade förmodligen varit bättre att tacka nej i stället. Och bara fokusera på sitt. Det är lite så jag är, jag ställer alltid upp. Och kör alltid. Så får jag ta konsekvenserna efteråt. 

Vad betydde just pappa för dig?
– Han följde mig hela tiden. Mina bröder, mamma och pappa stöttade mig jättemycket, det har de alltid gjort, de har alltid varit där och skjutsat. Pappa var den man ringde efter matcherna och snackade. Var man än bodde fixade de tv-kanalerna, var det något han inte tyckte om sade han det. Det var inte så ofta han sade att jag gjorde något bra. 

Var det så? Hade du den bilden?
– Jag visste att han … när han inte sade något hade jag gjort det bra. Absolut, han gav mig beröm också, många gånger.   

När du 2000 lämnade Öis för 25 miljoner blev du Öis dyraste spelare någonsin. Nu är Alexander Isak på väg att bli Sveriges dyraste spelare och därmed passera Zlatan Ibrahimovic. Vad skall han tänka på när han väljer klubb? Har du något råd?
– Det är så svårt när man inte ens har träffat personen att ge råd. Han verkar vara en person som står med bägge fötterna ganska stadigt på jorden. Och har bra folk runt omkring sig. I grund och botten är det han själv som måste ta beslutet – och inte bli påverkad av andra. Jag tror att han löser det väldigt bra. 

Du blev värvad som ”stor målskytt” vilket du inte riktigt var?
– Så är det ju. Går du för de summorna blir det ett annat tryck på en. Det blir det verkligen. Sedan visste de väl om att jag inte är den stora målskytten. Men självklart var det lite tufft i början. 

Du var på plats på Friends i samband med Janne Anderssons första landskamp mot Nederländerna. Vad tycker du om det nya landslaget?
– Jäkligt intressant. Jag tror att jag har missat en eller två landskamper. De spelar en rolig fotboll; framåt. Tillbaka lite till 4-4-2. Tommy/Lagerbäcks-varianten, där man släpper till få målchanser. Väldigt intressant. Framför allt Frankrikematchen. Det är roligt att se att de spelar sig ur situationerna istället för att lassa långt. 

Blir du sugen på att vara med?
– Jag är alltid sugen på att vara med i landslaget. Det var lika hedrande varje gång man fick dra på sig tröjan. 

Andreas Isaksson hamnade i Djurgården, Kim Källström har pratat om det. Det var aldrig ett alternativ för dig?
– Jag kan säga så här, hade det blivit Stockholm hade Djurgården varit väldigt intressant. 

De var också snack för ett par år sedan om att du skulle hamna …
– ... på andra sidan?

Det var aldrig så?
– Nej, nej. 

Hur ser du på turerna i somras? Du fick aldrig någon dispens av Svenska Fotbollförbundet att spela för Öis under hösten?
– Jag har inte så mycket att säga om det egentligen. Jag har en ganska klar bild av vad som hände. Utan att säga för mycket tycker jag att det är en väldigt märklig situation. Jag hoppas att förbundet kollar över den regel som finns. Det är kanske inte alla som vill vänta några månader med att spela fotboll och som är hemåtvändare. Jag tycker att man kanske skall ta vara på dem som vill komma hem och spela. Det här med transferfönstret, hur det är öppet, det gör det olyckligt. 

Att du inte provtränade med Galatasaray angavs som ett skäl. Vad säger man om det?
– Jag har inget att säga om det. Jag vet precis. Jag bara skrattar åt hela situationen. 

Vad fick dig att ändå välja Öis och köra den här långa träningsperioden?
– Jag älskar fotboll. Det tycker jag inte att något förbund skall få sätta käppar i hjulet för mig. Det är jag som bestämmer när jag slutar. Inte någon helt annan. 

Kontraktet sträcker sig fram till 31 juli. Varför inte längre? Är detta sista halvåret eller vill du ”ut” igen?
– Ut igen kommer det inte bli, absolut inte. Nu har jag kommit hem. Tjejerna går i skolan. Vi har det här (Skönhetsfabriken). Då skall det mycket till. Jag skall inte stänga dörren helt, men det känns väldigt långt borta. 
– Allt handlar också om att jag vill känna själv hur jag känner under säsongen. Jag vill inte vara någon som … det finns många spelare som skriver på långa kontrakt och tjänar väldigt mycket pengar och så går det inte riktigt som de önskar sig. Sedan tickar det bara på. Och så hamnar klubben i knipa. 
– Jag vill inte vara en sådan person. Det är bättre att skriva lite kortare kontrakt med lite mindre pengar och så trivs vi tillsammans hoppas jag att vi hittar en lösning, trivs vi inte, så är det inte mer med det. 

Vilken form är du i och hur bra kan du bli den här säsongen?
– Jättesvårt att säga. Jag tyckte att matchen jag spelade mot Gais på konstgräs gick helt okej. Det är stor skillnad på att träna och spela match. Förhoppningsvis kan jag komma upp i en väldigt bra form. Det är en lång försäsong!
Öis tränas även 2017 av Johan Elmanders lagkamrat från första vändan i Bröndby, Marcus Lantz. 
– Trots att många har lämnat har vi något intressant att bygga på. Vi får vara ödmjuka och arbeta hårt. Förhoppningsvis kan vi ligga på övre halvan i år. 

Och din roll i laget?
– Det får vi se. Allt beror på. Om det är där framme eller lite längre bak, det får vi se. 

Kapten?
– Det tror jag inte. Det är inget vi har diskuterat. Det är Marcus som sköter det.

På Skönhetsfabrikens hemsida står det bland annat att du bidrar till skapa en jämlik behandlingsmiljö där män skall känna sig lika bekväma som kvinnor. Vad innebär det?
– Just det här med hudvård. Väldigt många kvinnor går på spa, de får behandlingar. Män tycker fortfarande att det är lite pinsamt att gå och ta hand om sig själva och fixa skägget. Det är bara att titta på våra PT:s. 75 procent av de som tränar med PT är äldre män. Jag tror att vi har lyckats ganska bra där.

Jobbar du också här?
– Nej, jag jobbar inte så mycket. Jag är mest här nere och kollar så att allt går bra. Sätter upp lite tavlor och sådana grejor.

Vilka andra projekt är du inblandad i?
– Det är det jag skall börja med nu. Jag skall inte säga för mycket. Men det finns alternativ, absolut. Jag har alltid varit sådan att så länge jag har fotbollen försöker jag fokusera på den. Börjar man peta i för mycket vid sidan av tror jag man tappar bort sig. 

Vad är du intresserad av?
– Oj, det finns mycket grejor jag är intresserad av. Sedan är frågan om det är vad jag är intresserad av jag vill arbeta med. Eller om jag fortfarande vill ha det som intresse. Man har haft turen att tjäna de pengar man har gjort och då kan man välja. 

Hur mycket pengar har du tjänat på fotbollen?
– Hehe ... Jag har tjänat bra! 

Du måste kunna gå tillbaka till den 17-årige Johans drömmar och jämföra med hur det blev? 
– Jo, verkligen. Som sist när jag var hemma hos mamma så slängde hon fram klippboken från när man var P8. Jag kommer ihåg cupen och hur diplomet såg ut. Det är coolt att man har fått vara med om så mycket. Det är något jag är stolt över. Den dagen jag lägger av kommer man nog att vara ännu mer stolt.

Du har två döttrar, är du inblandad i deras aktiviteter på något sätt?
– Absolut. Det är lite tennis och lite dans. Som vanliga barn gör. De är sex och åtta år. Det tar ett litet tag efter det att man har flyttat hem att komma in i det. Först var det skolan, nu börjar de med aktiviteter.