Graham Potter, som tidigare nått Wolfgang Pichler-nivåer, sköt bort sig i första ligg, beordrade lägsta möjliga försvarsspel och skickade ut en drös knäsvaga fotbollskrigare som gjorde precis allt fel första 20.
Precis allt.
Laget som fått oss att tro att allt är möjligt, att till och med toppklubbar i Premier League går att besegra, stod med bössan i hand och kom knappt till skott.
Östersunds storhet under kval och gruppspel var att lita till sitt eget passningsorienterade anfallsspel, vinna boll tidigt och inte bry sig om namnet på motståndarna.
Nu verkade alla motståndare heta Pelé.
Det här handlade inte om att Fouad Bachirou gått till Malmö FF eller att Brwa Nouri tvingades bryta redan i paus, det handlade om att göra avkall på sin identitet, det Daniel Kindberg talat sig trött om, att Arsenal bara ”bara” är en match på vägen.
Londonlaget behövde, dessvärre, inte ens vara bra. Brwa Nouri, Sotirios Papagiannopoulos, Tom Pettersson och Aly Keita turades om att ge bort bollen till ömsom Henrikh Mkhitaryan, ömsom Mesut Özil och ömsom Ignacio Monreal.
Det var kattens lek med råttan på ett underlag och i ett klimat som verkade passa Arsenal bäst. Taktiken framstod som insnöad.
Bedriften att som svenskt lag överleva gruppspel och vinteruppehåll i Europa League är imponerande. Att lottas mot och ta sig an en av storfavoriterna till slutsegern efter ett två månader långt tävlingsuppehåll en närmast omöjlig uppgift.
Ändå såg vi halmstrået, drömde om och hoppades på en svensk skräll. Det blev ett bryskt uppvaknande, en smärtsam sorti. Inte ens straffen gick in.
För även om det återstår ett Londonbesök är det game over. Over and out. Tack och hej.
Danny Welbeck höll för resten precis den klass i avslutningarna jag lyfte fram ett argument som talade för Östersund. När hans skott ven utanför och över var det redan för sent.
Först efter 17 minuter slog Östersund två passningar i rad, någonstans efter en halvtimme släppte nervositeten, ungefär då satte Saman Ghoddos och Salisu Gero lite högre press och nästan betalt.
Vid ställningen 0-2 tvingade Ghoddos Arsenalmålvakten David Ospina till en prakträddning. 1-2 där …
Jag tror att Arsene Wenger lämnade Sverige förvånad.
Plus: Jag tycker ändå att Saman Ghoddos är värd ett plus. Han kan snart säljas för mer än de 50 miljoner ÖFK redan tackat nej till.
Minus: Av vilket skäl flögs Kim Källström in till Sydkorea? Tror till och med att Peter Forsberg fick mer tv-tid i paus än den tidigare landslagsmittfältaren. Och jo, jag gillar ju Kim.
