Jämför med starten av 2015 och tänker på att det kanske är när läget är utsatt och tron begränsad som Jörgen Lennartsson fungerar som bäst. IFK-tränaren som under fjolåret fick bensinstopp, delvis påverkad av yttre ting, men också mentala och fysiska aspekter.
När kraften efter utträdet ur Europa League tog slut och tron var i gungning saknades förmåga att gå samman och bli starkare. IFK Göteborg gjorde 2016 ingen dålig höst, men inte tillräckligt bra. Och Mats Grens muskler räckte under vintern inte till mer än några Bosmanrekryteringar och ett par lån.
Ur detta har nya IFK Göteborg växt. Eller gamla, om ni vill. Att med Kamratgården som arbetsplats, där 4-4-2 är inskrivet i stadgar, själ och historiebok ändra den taktiska spelidén är modigt. Det var det ena och det enda Jörgen Lennartsson kunde göra med en trupp som under vintern kört fast i gamla hjulspår. Ut med Sebastian Eriksson på en kant, upp med Sören Rieks på topp och in med de nya, de lånade, i startelvan.
Spelarna skärpte sina sinnen, accepterade förändringen och fick ut mer av sin kapacitet.
Det andra var att sänka kraven på spelarna och i stället för att kritisera utnyttja de lågt ställda förväntningarna, skapade av supporter- och tidningstips.
Ingen-tror-på-oss-känsla och ingen-förstår-vad-vi-egentligen-går-för-attityd är av godo om den förmedlas på ett trovärdigt sätt. Det gjorde Jörgen Lennartsson.
Han utnyttjade en misslyckad upptaktsträff för att tända truppen. Det pissades både till höger och vänster veckan före premiären, men fick – ur ett IFK-perspektiv – önskad effekt.
Därefter har det slagits ur underläge, krigats fram poäng och kontrats in segermål.
Nu står klubben med fyra poäng på två matcher, en redan inskolad målvaktstalang, fysiskt och tekniskt kapabla nyförvärv och pånyttfödda veteraner.
Om Thomas Rogne under försäsongen med individuella misstag skapade oro i blåvita led har norrmannen mot Malmö FF och IK Sirius spritt 2015-vibbar. Stark, tydlig och felfri. För att ta ett exempel.
Det finns något att bygga kring, det finns plötsligt något att tro.
Vi pratar lite för mycket ålder i svensk idrott. Tobias Hysén må vara 35 år, men är fortfarande en kontringsspelare och – vid behov – en ”sniper”. Det är som sådan han skall användas. Han vet sin roll. Stundom startspelare, stundom inhoppare.
För honom och hela IFK Göteborg gäller det att förstå och vara redo för de utmaningar som uppstår.
Ibland bryta ned en förväntansfull hemmafavorit (Sirius), andra gånger härbärgera en testosteronstinn nykomling (AFC Eskilstuna).
Med all den kunskap som finns i en förening som vunnit 18 SM-guld, två Uefacuptitlar och erbjudit elitverksamhet i 112 år.
Plus:
Dan Corneliusson har slutligen fått en värdig efterträdare. Mikael Boman har hittills gjort mål i 100 procent av de allsvenska matcherna 2017. Skulle inte bli förvånad om procentsatsen är den samma i kväll och målskörden minst tre.
Minus:
Inför säsongen 2015 hade halva IFK Göteborgs trupp bytts ut och det funderas kring om den nye tränaren skulle hinna få ihop laget till premiären. Efter tio matcher stod Blåvitt på 25 poäng och bara en förlust. Tuffa utgångslägen blir ibland starten på ny framgång.
