15 år sedan kvaldramat: "Var en otroligt märklig känsla"

IFK Göteborgs 2017 har knappast gjort någon supporter glad. Kamraternaryckte förvisso upp sig tillfälligt efter tränarskiftet i somras men tappade sedan fart igen under hösten och slutade efter 30 omgångar på en blygsam tiondeplats i tabellen.Men även om säsongen som har passerat inte har varit mycket att glädjas åt är den ändå inte lika dyster som det Blåvitt-fansen fick uppleva för 15 år sedan. Då höll det på att sluta betydligt värre.

Dåvarande tränaren Stefan Lundin och hans Blåvitt gick in i säsongen med hopp om en topplacering i serien och ett lyckat kval till Uefa cupen. Det hela slutade med tidigt uttåg i Europaspelet, efter ett praktfiasko i dubbelmötet mot moldaviska Zimbru Chisinau, och en rekordsvag insats i allsvenskan, där IFK Göteborg, som under hösten hade sparkat Stefan Lundin och ersatt honom med tidigare guldtränaren Roger Gustafsson,inför den 26:e och sista omgången riskerade att åka ur landets högsta serie.

Jonas Henriksson, 40, som har flera säsonger i BK Häcken och IFK Göteborg på meritlistan, fanns med i det blåvita laget 2002.

–Det var en säsong som på många sätt var väldigt, väldigt speciell. På förhand kände vi att vi hade en riktigt bra trupp. Håkan (Mild) kom tillbaka och vi hade ett lag som var slagstarkt. Men vi fick det inte att stämma, drevet gick, Stefan Lundin sparkades och vi hamnade allt djuparei svackan.

Han fortsätter:

–Jag har spelat fotboll i hela mitt vuxna liv, och jag har varit med om både positiva och negativa upplevelser, men säsongen -02 får jag säga är det mest jobbiga i karriären.Det året var väldigt påfrestande. Det var knappt så att du orkade gå ut och handla. Överallt blev du påmind, folk på stan, det är klart att folk inte var nöjda och IFK Göteborg är en klubb som otroligt många bryr sig om.

"Blev som en sjukdom"

I den sista omgången hade IFK Göteborg, trots det formmässiga raset under sommaren och hösten,dock chansen att säkra kontraktet hemma mot redan nedflyttningsklara Kalmar FF. Men än en gång låste sig spelet och Blåvitt förlorade med 0-2 på Gamla Ullevi. Allt som krävdes för att degraderingen skulle bli verklighet var därmed att IFK Norrköping besegrade Gif Sundsvall på bortaplan.Och det var nära.

"Pekings"Goergios Karantanis var vid ställningen 1-1 centimeter ifrån att fixa tre poäng till östgötarna – men stolpen på Idrottsparken i Sundsvall stod i vägen, räddade IFK Göteborg till kval och i stället blev det Norrköping som fick göra Kalmar FF sällskap ned till superettan.

Jonas Henriksson har fortfarande lite svårt att förstå hur Blåvitt kunde hamna i ett så prekärtläge.

– Samtidigt, fotboll är fotboll. Det är ju det som också är charmen. Och det är klart att man har reflekterat över varför det kunde gå så dåligt för oss, men jag vet inte. 2002 blev som en sjukdom, vi tappade allt självförtroende.

Tolfteplatsen, som var den lägsta någonsin för IFK Göteborg i allsvenskan, i serien innebar dock att en sista utväg till räddat kontrakt fanns kvar för Henriksson och gänget. I kvalet väntade derby, mot ett Västra Frölunda med kommande blåvita spelare som John Alvbåge, Adam Johansson och George Mourad i truppen.

Den sistnämnde skulle sätta Blåvitt i rejäl gungning i det första mötet på Ullevi när han skickade in 1-0 till Frölunda. Men Tomas Rosenkvist, med förflutet hos de grönvita, satte dit kvitteringen och därmed var det helt jämnt inför den avgörande kvaldrabbningen på Gamla Ullevi.

"En otroligt märklig känsla"

– Den dagen mot Frölunda minns jag ändå att vi hade en skön känsla. Vi kände att vi, trots allt, var för bra för att åka ur.Och även om Frölunda hade ett bra lag så kände vi att "Vi kommer fan köra över dem", säger Jonas Henriksson.

Och det var Henriksson, som med dubbla fullträffar, till slut såg till att IFK Göteborg kunde andas ut och fixakontraktet.

– Att det är 15 år sedan den matchen...tiden går. Men till viss del kan jag se bilderna framför mig. Jag minns att det ena målet nästan var ett friläge med Alvbåge, jag fick ett inspel från kanten, tog emot, klev ifrån och drog till, det andra minns jag faktiskt inte.

Minns du dina känslornär domaren satte pipan i munnen efter slutsignalen?

– Då mådde vi alla väldigt bra, så klart. Det var såklart en stor lättnad. Vi hade en säsong som vi absolut inte hade varit nöjda med, men ändå slutade det i en glädje som kändes som att du hade gjort något riktigt bra. Det var skönt men en otroligt märklig känsla.

För egen del, hur högt håller du kvalsegern?

– Där det svårt att säga om det är den skönaste segern. Jag har varit med om många fina vinster med både Blåvitt och Häcken, men det är klart att den betydde mycket för väldigt, väldigtmånga. Och det var skönt att komma undan och slippa vara med om nederlaget att åka ur allsvenskan med Blåvitt.

"Vi pratar inte om matchen"

Han menar också att de många tuffa motgångarna 2002 förde med sig mycket positivt i slutändan.

– Det var en lärorik säsong. Mentalt fick du lära dig väldigt mycket. Folk på stan var inte nöjda, och när du själv dessutom är göteborgare blev det att man tog åt sig ännu mer. Du fick verkligen lära dig att hantera press, både från dig själv och från omgivningen. IFK Göteborg är ett stort lagmed massvis av supportrar i hela Sverige. Den pressen kan knäcka spelare, och det gäller att klara av att hantera den. Jag tycker att vi gjorde det till slut, men det kan varasvårt när det börjar.

15 år efter kvalsegern har Henriksson fortfarande bra kontakt med flera av spelarna som var med undermardrömssäsongen. Jo-Inge Höiland, Fredrik Risp och Martin Ericsson för att nämna några.

– Det var en oerhörd glädje i laget efter den säsongen. Det kändes som att man firade en topprestation. Vi var på Kamratgården efteråt och det betydde otroligt mycket just då. Men det är inte så att vi pratar om den här matchen.Det gör vi inte. För egentligen hade vi hade ett lag som hade kunnat slåss om medaljer.

Egna karriären kan fortsätta

De flesta ur kvaltruppen har lagt skorna på hyllan. Men Jonas Henriksson håller fortfarande igång. Den gångna säsongen var han med och tog upp Grebbestads IF till en plats i division 1.

– Karriären är lång, haha. Nä, jag hade i princip lagt av, men så plötsligt är man med Grebbestad i ettan, det hade man inte räknat med, även om det naturligtivs är oerhört kul.

29 december fyller han 41 år. Något beslut om framtiden är dock inte fattat än.

– Jag fattar ju själv att jag inte blir yngre, haha. Men ska jag vara med får jag hitta ett sätt som funkar. Jag har inte bestämt mig än. Jag vill smälta denhär säsongen först, sedan får vi känna på det om det är möjligt för mig att fortsätta. Det är mycket som ska funka med arbete och allt runtomkring.

Innan han avslutar:

– Men det är inte omöjligt att jag fortsätter, säger han och skrattar.

För att se bilder fler stunder från kvaldramat, kika in bildspelet.

TEXT

Philip Trollér

philip.troller@gp.se