Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Bild: Bildbyrån

Eric Hilmersson: Ett tillfälligt avbrott för sport i tv kan vara nyttigt

Coronaviruset och dess effekter är på alla sätt skrämmande och tragisk, men sett ur en idrottskonsuments perspektiv kan jag ändå inte låta bli att känna: Det kanske inte är så dumt med en paus nu.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Jag har numera blivit så gammal att jag kan prata om hur det var förr. Och förr, då var det två kanaler på tv och där visades sport bara när det var något speciellt på gång. Som OS, fotbolls-VM eller backhoppning i Garmisch-Partenkrichen. Ja, och så fanns ju Tipsextra som sände en (1) match från engelska ligan per vecka. Utbudet var, i en jämförelse med hur det ser ut i dag, oerhört skralt.

Vad jag kan minnas så var det ingen som gnällde över det. Och så här i efterhand är det inte med bitterhet utan snarare med ett nostalgiskt leende som vi ser tillbaka på en tid då det var självklart att bänka sig framför en kvartsfinal i Europa Top 12. Det var ju vad som gick på tv den veckan, då fick man passa på.

I dag är det precis tvärtom. Utbudet har gått från litet till stort till fullständigt ogreppbart gigantiskt. Den som vill kan i praktiken se på sport 24 timmar om dygnet, året runt. Inte minst fotbollen och dess alla ligor, cuper och mästerskap har blivit en tv-industri i sig, och public service i Sverige har bestämt sig för att precis alla skidlopp, på längden eller utför, ska direktsändas i maratonpass varje vinterhelg.

För den som inte är sportintresserad är det nästan svårt att komma undan. Och för den måttligt sportintresserade tycker jag mig märka att det närmast påflugna utbudet fått en avskräckande effekt. När jag pratar med jämnåriga vänner så är det inte sällan jag får höra att de ”inte orkar bry sig om sport längre”. Floden av sändningar gör det svårt att avgöra vad sjutton man egentligen ska titta på. Och varför. Inget känns särskilt exklusivt längre, och för varje gång en övertänd fotbollskommentator gapskriker över en misstänkt offside på Bernabeu svalnar intresset ytterligare.

Alla känner naturligtvis inte så. Det finns de som omfamnat sportexplosionen i tv och ägnar i stort sett varje ledig stund åt att konsumera idrottsunderhållning. Det är de som talar om abstinens nu, och jag kan inte låta bli att tänka: Ni kanske behövde ett break.

Men framför allt hoppas jag att det stiltje som nu uppstått får mina sportmätta vänner att hitta suget igen. Att lusten att se på idrott och få uppleva makalösa prestationer i samma sekund som de inträffar sakta smyger sig på igen. Och kanske är det så att den märkliga parentes vi nu befinner oss i gör att det känns lite spännande att slå på tv:n igen när allt brakar igång någon gång i höst. ”Aston Villa på tv ikväll – bäst att passa på!”

Dessutom: Varken EM eller OS är inställt, bara uppskjutet. Det betyder att vi får ett fullmatat sportår nästa år. Det kommer att finnas hur mycket tv-sport som helst att konsumera.

Då är det kanske inte så dumt att vara lite svältfödd.