Det var skottarna som tog fotbollen till Göteborg. Nu ska vi använda deras arena, hotell och stöd för att nå den största svenska fotbollsframgången i ett Europamästerskap på 17 år.
Det finns en del att säga om den skotsksvenska fotbollsrelationen. Förstås arbetskraftsutvandringen över Nordsjön i slutet av 1800-talet, men också exporten av svenska spelare i motsatt riktning; 60-talets Örjan Persson och Lennart Wing, 80-talets Robert Prytz och 90-talets Jonas Thern och Joachim Björklund.
LÄS MER: Kulusevski om superinhoppet: ”Kände mycket revansch”
Räknar jag rätt är det 34 år sedan Lennart Nilsson och landslagschefen Stefan Pettersson vann en Uefa-cup klädda i blått och vitt i Dundee.
Nu ska vi till Glasgow, Henrik Larssons Glasgow, spelaren som i princip på egen hand bröt en evighetslång Rangersdominans och gav det katolska Celtic en ny Gud att tro på. Var det inte ligaguld och skytteligatitlar bjöds det Europaframgångar och resor till Sevilla. Henke löste det mesta och fick en son som heter Jordan.
Handsprit? Skål!
Detta lever kvar och kan ihop med ett Brexitfientligt Englandsförakt ge ett och annat ”cheers” och ”good luck” på tisdag. För tänk om Sverige kan göra Skottland tjänsten att eliminera även England i en kommande kvartsfinal?
Om det inte vore för covid-19.
Nu hänger det svenska supporterstödet på Mikael Lustigs telefonbok. Gott så. Men visst framstår det en smula märkligt att den andraplats som hade inneburit ett gult inferno på Parken nu endast blir en fansfläck på Hampden Park.
Å ena sidan.
LÄS MER: Robin Olsein i superform: ”Har nog aldrig varit så här bra”
Å andra sidan är det mer anmärkningsvärt hur svag den svenska efterlevnaden av covidrestriktionerna var i St Petersburg. Handsprit? Skål! Munskydd? Lägg av! Avstånd? Är pandemin inte över?
Måhända passerar landslagets chartrade EM-plan mäktiga Wembley på vägen mot Glasgow. Det finns något symboliskt i det. Men inte kan väl … inte kan väl svenska lag gå till final i stora fotbollsturneringar?
Säg det till Victor Nilsson Lindelöf, Ludwig Augustinsson, Filip Helander och Robin Quaison. Samma tvivel hystes 2015, sommaren en svensk honnör blev kännetecknande för det U21-landslag som bröstade upp sig och knäckte Frankrike, England, Danmark, Italien och Portugal på vägen mot ett EM-guld.
LÄS MER:Kritiken inför åttondelen: ”Är dålig planering”
Janne Andersson väljer tonart och spelar säckpipa
Det gick.
Det går.
Som ni säkert förstår.
Jag tror att det är viktigt att tänka dessa tankar, samtidigt som vi förstås tar en match och sillabit i taget.
Jag unnar dem det, de svenska hjältarna, att på fredagen ta ett extra varv runt stången, och kanske lyssna till när Peter Wettergren sjunger om små grodor efter att Janne Andersson valt tonart och ackompanjerar med skotsk säckpipa.
LÄS MER: De var Bengan Boys – det här är Jannes hjältar
Det kommer inte att vara vackert, men jäkligt effektivt.
För så här är det.
Janne Anderssons fotbollsgrabbar är samtliga sprungna ur den svenska fotbollsmyllan, 26 blågula jordgubbar med 100-procentig förståelse för kontraktet; det oskrivna avtal som utesluter lättja, mobbning, fusk, ivägsvävande och jag-tänk.
Enklaste halvan av EM-trädet?
Det kan låta som självklarheter, men har aldrig varit mer självklart än i sommarens EM-slutspel.
Här är alla lika mycket värda oavsett om du bär material, scoutar motståndare eller beskrivs som Europas hetaste talang.
Saker görs tillsammans.
Som att förbereda en match på tisdag.
Det är dit allt ljus nu riktas, det är där all kraft läggs.
LÄS MER: Så firar landslaget midsommar i Göteborg
Sedan kan vi tala om att Sverige hamnat på den lättaste halvan av EM-trädet och ställs mot England eller ett sökande Tyskland i kvartsfinal och mot Holland eller Danmark i en eventuell semifinal. Jämför det med Belgien, Italien, Frankrike och Spanien.
Det finns dessutom revansch att kräva. I Kiev 2012 hittade Andrij Sjevtjenko de luckor som krävdes för att vända en svensk 1-0-ledning till ett bittert blågult eftermäle. Vi var ju så bra! Och hade ju tänkt att gå så långt! Mikael Lustig, Sebastian Larsson och Andreas Granqvist vet allt om det där och vill inte uppleva det igen.
Gustav Svensson fick fly från Ukraina för sju år sedan
När alla komponenter vävs samman och vi sent på tisdag kväll står med ett slutresultat är även detta en detalj som spelar roll.
Andrij Sjevtjenko – nu i rollen som förbundskapten – ska inte få grusa våra stolta planer ännu en gång.
För Gustav Svensson finns en annan ukrainsk historia att hämta kraft ur, hur han hals över huvud tvingades fly ur landet när Ryssland 2014 fick för sig att annektera Krimhalvön där Simferopol ligger och ”Gurra” då spelade. Det var en traumatisk upplevelse, inte bara för de svenska motståndarna på Hampden Park, utan även för en mittfältare från Azalea och Göteborg.
LÄS MER: Efter succén – döper om staden till St Emilsburg
En sak till: Janne Anderssons landslag har nu hållit nollan i totalt tio av tolv gruppspelshalvlekar. Tyskarna sårade oss i Sotji 2018, Polen var nära att göra det i St Petersburg. Det är värt en extra matjesfilé bara det. Men … det räcker inte.
Jodå, vi hälsar Forsberg välkommen till familjen!
För att baxa det här ett steg till krävs ett betydligt större bollinnehav, inte nödvändigtvis omsatt i målchanser, men i alla fall mindre tid i Robin Olsens knä. Det sög musten ur samtliga svenskar förutom Sebastian Larsson (vad är karln gjord av?) i hettan i onsdags.
Har vi de mittfältare som krävs för att lösa detta uppdrag? Klarar Kristoffer Olsson och Albin Ekdal att ta det ansvaret? Jag inbillar mig det.
Just det. Hustrun har godkänt en eventuell adoption av Emil Forsberg med motiveringen ”fyra eller fem gör ingen skillnad”, så nu bäddar vi rent och gör i ordning den friggebod som barnens kaniner tidigare bodde i. Välkommen till familjen, ”Foppa” – du är bäst!
LÄS MER: ”Hade jag inte redan haft fyra barn hade jag adopterat dig, Emil”
