Räkna aldrig bort Ukraina. Räkna inte bort någon motståndare, särskilt inte i mästerskapsmatcher som står och väger och där de egna bollarna träffar ribbor och stolpar.
Det var så grymt, så orättvist och kom så oväntat. Ukraina gick på knäna, Sverige tryckte på, Ukraina sjönk ännu djupare och Sverige gick till ytterligare anfall.
Det var en sådan match. Målen kom närmare, men uteblev. Chanserna radades upp, men avslutningarna var inte tillräckligt effektiva. Eller … det var stolpe ut.
Det var sannerligen inget fel på vare sig Emil Forsberg eller Dejan Kulusevskis skott, på framstötarna och på viljan. Däremot på marginalerna.
För vi hade fått vår show, om än i modest skrud, lite återhållsamt, men med självskrivna estradörer. En Emil Forsberg i manégen, en Alexander Isak i strålkastarens ljus och en Dejan Kulusevski i glitterkostym.
LÄS MER:Tårögd Janne Andersson efter uttåget: ”Hemskt och brutalt”
Himmel vad bra, gudar så vackert
Himmel vad bra, gudar så vackert. Historien var egentligen redan skriven, hur det sket sig i Ryssland 2018 och bjöds konkurrens efter en comeback (Zlatan Ibrahimovic). Sedan kom en skada (Zlatan Ibrahimovic) och Janne Anderssons landslag blev Emil Forsbergs landslag.
Vi skriver sådana saker ibland, för att förenkla, för att personifiera och förtydliga. Nu saknar det betydelse. Nu gör det bara ont.
Varje mästerskap har sina hjältar, den svenska fotbollshistorien likaså. 1994 förvandlades spelarna till seriefigurer, varenda en hade sina kännetecken och attribut. 2021 års EM-lag nådde inte riktigt dit, men fick en stålman (Victor Nilsson Lindelöf), en fantom (Emil Forsberg), en stålmus (Sebastian Larsson) och en spindelman (Robin Olsen).
Vi hade egentligen allt som krävdes för ett hypereffektivt fotbollslag. Vi fick till och med en spelförande mittfältare. För visst var det den ”gamle” Kristoffer Olsson vi såg, den Olsson som fräste ”ge mig bollen, annars …”.
Allt förändrades efter Marcus Danielsons dubbar
Sedan. Förlängningen. Nerverna. Mjölksyran. Krampkänningarna. Förlängningens förgänglighet, förlängningens horisont. Det var där vi hamnade. Efter Emil Forsbergs stolpträff, efter Emil Forsbergs ribbträff och Ukrainas motståndskraft.
Janne Andersson samlade kraft, mod och slog till med ett trippelbyte. Tack och hej till Isak, Kulusevski och Larsson och välkommen in Berg, Quaison och Claesson.
Allt förändrades efter Marcus Danielsons dubbar. Det röda kortet var inget att diskutera. Extrabytet en dygd. En man kort skickade Janne Andersson in Filip Helander. Sverige backade hem, Marcus Berg blev mittfältare, målet var straffsparkar, dryga kvarten återstod.
Sedan blev Emil Krafth knockad, Marcus Berg krockad och övriga totalt slutkörda. När föreställningen var över återstod bara fyra av dem som varit med från start.
Det blev ett speciellt mästerskap. Återhållsamt. Kritiserat. Resultatinriktat. Men också framtidsinriktat. Vi fick ett gigantiskt genombrott av Alexander Isak, vi fick ett minst lika stort från Dejan Kulusevski, vi fick en EM-il Forsberg i världsklass och tack och hej från åtminstone två.
LÄS MER:Stöttningen till Marcus Danielson efter röda kortet
Alla vägar bär inte till Rom
Det blev en bra månad, men nu gör det ont. Det svider, det blöder, det skriker och ekar. Det var ju inte så här det skulle sluta, inte så här det skulle gå. I min värld togs ändå steg framåt. Många. Långa. Härliga. Och betydelsefulla. Därför är framtiden ljus. Men vad gör det nu?
Vad gör det när Robin Olsen blev liggandes i gräset, Filip Helander inte riktigt hann fram och Victor Nilsson Lindelöf bara stod bredvid?
Ukraina avgjorde just som straffsparkarna skymtade, just som England väntade och precis när nästa steg skulle tas.
Jag är ledsen.
Alla vägar bär inte till Rom.
