Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
1/5

Ulf Niklasson: Det mötet var det största jag upplevt – nu lämnar jag GP-sporten

För mig har det handlat om bollar, puckar och möten med fantastiska människor. Men också om en samhällsdebatt där idrotten borde ha varit mer i fokus. Knappt 20 år på GP-sporten är en lång tid – men i dag tar det slut.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Bästa sportläsare,

Som nyutbildad journalist 2001 hade jag min vardag hos fotbollslagen i Göteborg, men också förmånen att följa större delen av Lasse Lagerbäcks långa framgångssaga med det svenska landslaget. På något sätt kulminerade det när vi klev in på Olympiastadion i Berlin under VM 2006 där hela arenan var klädd i gult. Om inte förr, så var det verkligen där och då jag kände vilket fantastiskt yrke jag valt och så lyckligt lottad jag var. Tänk er själva, att få kombinera stormatcher i Göteborg och däremellan vara på plats på världens fotbollsarenor och bevaka VM, EM, Champions League och Premier League – och dessutom få betalt!

Jag har ofta fått frågan vad som varit roligast och den har alltid varit lika svår att svara på. Fast måste jag välja, så blir det mötena med den kanske största ledaren vi har haft i svensk idrott – Lennart Johansson.

Fotograf Nicklas Elmrin och jag fick i uppdrag inför VM-slutspelet 2006 att följa dåvarande Uefapresidenten och vice Fifaordföranden i hans vardag och på fest i de allra finaste salongerna. Lennart Johansson köpte idén, sträckte fram sin kraftfulla hand och vi var överens.

”Ett handslag är ett handslag”, som han sade och spände blicken i mig.

Reportaget tog sin början på ett högst alldagligt kontor på Råsunda en iskall januaridag i Solna. Där pratade han om sin enkla barndom, sin uppväxt och vikten av att kunna lita på varandra. Jag kände att kemin stämde mellan oss och den planerade träffen på en timma blev två och till slut tvingades sekreteraren Mija avbryta, då Lennart hade ett plan på Arlanda att passa.

Ett par månader senare var det dags för ”festtillfället” – Champions League-finalen i Paris. Direkt märkte jag och Nicklas att detta var något helt annorlunda jämfört med mötet på Råsunda. Det började redan på flygplatsen utanför Paris. Lennart Johansson hade en ”egen passkö” och så fort vi klev in på otroligt fashionabla Grand Hotel i centrala Paris (rumspriset var så högt att jag var tvungen och ringa hem till sportchefen och kolla att det verkligen var okej att bo här) som Uefa hade abonnerat så var det inte längre ”Lennart” som gällde. Nej, nu var det ”Mr President”.

Vi ställde oss frågan flera gånger om vi verkligen kunde fullfölja vårt uppdrag eftersom han var omhuldad av hur många människor som helst och alla ville verkligen få en pratstund med honom.

Inget kunde vara mer fel.

Ett handslag var verkligen ett handslag. Lennart Johansson tog med oss överallt och där förstod jag vilken otrolig status och makt han hade. Dagen efter var det dags för Champions League-finalen i Paris norra förorter. Det var knappast taxi som gällde. Nej, då. Tillsammans med Lennart Johanssons hustru, Lola, hoppade vi in i limousinen och sedan var det poliseskort genom Paris gator till arenan i stadsdelen Saint-Denis.

Lennart Johansson, Uefas dåvarande president, i sin hotellsvit efter Champions-League finalen 2006. Bild: Nicklas Elmrin

Det märktes att det var en speciell Champions League-final för Lennart, då både Fredrik Ljungberg (Arsenal) och Henrik Larsson (Barcelona) fanns med i finallagen. Vet inte hur många gånger han nämnde det på diverse möten, men Sverige och hans rötter var viktigt för honom. Efter prisutdelningen var vi tillbaka på Grand Hotel. Kväll hade övergått i natt och vi fick en inbjudan till Lennarts och Lolas svit. In klev vi och hälsade på hans allra närmaste och medarbetare.

– Var inte blyga, kom in. Jag lovade ju att ni skulle få vara med, sade han och log medan han gick bort till baren och frågade vad vi ville ha.

En överenskommelse är en överenskommelse.

Ett handslag är ett handslag.

Sådan var han, Lennart Johansson.

Sedan 2013 har jag varit chef för GP-sporten och haft förmånen att forma avdelningen och vårt innehåll. En av sakerna jag ville ägna mer tid och utrymme åt var samhällsdebatten kring idrottsfrågor.

Jag har under många år hävdat att det politiska engagemanget i idrottsfrågor är för svagt och idrotten får alldeles för lite betalt för sina insatser. Problemet börjar högst upp, där vi självklart borde ha en idrottsminister som enbart sysslar med just idrottens utmaningar i stället för att trycka in ämnet hos en minister som redan har en portfölj där dygnets timmar sällan räcker till.

Det sänder helt fel signaler.

Här har kulturen haft en annan framgång med både en kulturminister på riksplanet och en motsvarande lokalt.

Konsekvensen för oss i Göteborg är att vi har en elit- och breddverksamhet som skriker efter någon som driver deras frågor. Inte minst koordinerar idrottsfrågor i den kommunala, administrativa djungeln bland politiker, kommunala tjänsteman, nämnder och förvaltningar som idrottens företrädare inte sällan hamnar i.

Låt mig med emfas säga att det handlar inte bara om mer pengar, det handlar lika mycket om en uppfattning som inte sällan bygger på brist på engagemang och förståelse för stadens idrott.

Frölundas ordförande Mats Grauers, Ola Jodal, elitansvarig på Västra Götalands idrottsförbund och Annika Knutsson, tillförordnad förbundschef på Göteborgs friidrottsförbund och race director på Göteborgsvarvet tog nyligen initiativ till "Idrottsoffensivengbg" och samlade elitlagen i regionen till möten för att bland annat diskutera frågorna ovan. Det är såklart väldigt bra, men det är också en signal om att ”vi behöver hjälp”. En hjälp, eller åtminstone en mer kreativ dialog, som borde ha kommit för många år sedan.

Det handlar om brist på hallar, en ”arenautredning” som i praktiken är tillbaka på ruta ett igen, arbetet kring idrott och forskning och vilken evenemangsroll Göteborg skall spela i konkurrens med andra städer. Det här har även bäring på breddidrotten, ty elit- och breddidrott hänger ihop och är varandras förutsättningar.

Det var nästan 1,5 år sedan Stefan Löfvén (S) stod på Frölunda Torgs parkering och blickade ut över det kaos som rådde efter bilbränderna. Då talade statsministern om hur viktigt föreningslivet är. Jag var en som trodde på att det nu skulle det ske förändringar och satsningar. Jag var och är nämligen helt övertygad om att investeringar till idrotten i förebyggande syfte betalar tillbaka sig i form av minskat nyttjande av samhällets övriga resurser hos ungdomar. Istället för att vara i sällskap av vapen och bomber, så borde fler hantera bollar, puckar eller sitta upp på en hästrygg.

Fast där är vi inte.

Vår stad är segregerad och idrotten är en spegel av det. Var du än bor, så finns det stora utmaningar. Föreningslivet med dess fantastiska ideella krafter borde sjuda av liv och borde ses som en given samhällspartner. I stället ser vi en oroväckande utveckling, där föreningar minskar eller helt försvinner i kombination med att ideella ledare inte orkar längre. Det här är en ständigt pågående diskussion och min förhoppning är att idrotten och ledande politiker kommer närmare varandra.

Något annat vore nämligen förödande, både för idrotten och samhället.

Jag kommer att följa det, fast lite mer på avstånd. Jag har nämligen bestämt mig för att sluta som sportchef.

Med anledning av det vill jag verkligen tacka er fantastiska läsare för alla engagerade telefonsamtal, mejl, brev och inte minst tillfällen då ni kommit fram på stan och haft synpunkter eller bara velat tjöta om innehållet i GP-sporten. För synpunkter har ni haft och väldigt initierade sådana, precis som det skall vara. Ni har med all rätt skällt på mig, men ni har också varit generösa med beröm då vi har gjort bra saker.

Att kommunicera med er betalande kunder, har varit en självklarhet och också handlat om visad respekt från min sida.

Just nu är vi mitt uppe i rekryteringen av en ny sportchef och blir klara inom kort. Jag försvinner dock inte så långt. Jag har blivit erbjuden jobbet som GP:s administrative redaktionschef och börjar redan dagarna efter nyår.

Fast innan dess tycker jag vi unnar oss en härlig avslutning på 2019. Jag tar mig till Lindome och en nyårsafton med riktigt goa vänner.

Så – stort tack för mig!

Bästa idrottshälsningar,

Ulf Niklasson

Sportchef

Plus 1: Bingolotto hade premiär i TV4 den 19 oktober 1991 och fortfarande lockar programmet storpublik – och inbringar stora pengar till idrotten. Bara uppesittarkvällen gav 60 välbehövliga miljoner till föreningslivet.

Plus 2: Fullstora idrottshallar. Ja, det skall numera bli norm i Göteborg för ny- och ombyggnationer. Ett väldigt klokt beslut av Kommunstyrelsen som kommer att underlätta för många föreningar framgent.