När vår son föddes dagar efter terrorattacken i USA i september 2001 satt förlossnings-yra pappor i BB:s tv-rum och följde nyhetsrapporteringen om jordens förmodade undergång istället för att krama barnens mammor.
Det var en oviss tid, en prövningens tid och en tid som i stycken förändrade vår uppfattning om världen.
Nu avslutar samma son sin gymnasietid med distansstudier i hemmet och förmodat inställd studentresa till partyorternas partyort Magaluf.
Åt det finns inte mycket att göra, mer än att konstatera att precis allt är underordnat den just nu enda existerande huvuduppgiften: Stoppa spridningen av coronaviruset.
I tider av pandemier är det till och med svårt att hitta kraftfulla formuleringar om att ett fotbolls-EM flyttas ett år i tiden.
Futtigt i sammanhanget
Vi som trodde att vi visste allt om katastrofer. Och att en annalkande klimatkris skulle övertrumfa all global nyhetsförmedling under överskådlig tid.
När skolor stängs, äldre tvingas stanna inomhus och regeringen rör runt i en rimligen sinande kassakista blir de stora idrottsbesluten futtiga i sammanhanget.
Icke desto mindre betydelsefulla.
Ja, det var klokt att flytta EM ett helt år istället för att trycka in det i juletid.
Nej, det känns inte rimligt att damernas EM-slutspel som en konsekvens också tvingas flytta ett år, men vilket var alternativet? Att spela samtidigt var det inte.
Ja, Sverige får förmodligen leta efter en ny lagkapten till 2021, men samtidigt hinner sannolikt Viktor Claesson rehabilitera klart sitt sargade knä. Övriga EM-nationer har liknande minus och plus.
Vi får laga efter läge.
Och läget just nu är så börs-ovisst som det kan vara.
I tider när livsbesparingar ryker över en natt, där pensionens omfång påverkas negativt och fungerande familjeföretag plötsligt riskerar konkurs får vi glädjas åt det lilla.
Lite mindre ovisshet
I mitt fall att yngsta dottern trots coronatider på tisdagskvällen tränar fotboll med sina lagkamrater i ungdomslaget i Alingsås, om än inte utan restriktioner.
Att allsvenskan och superettan kan vara igång redan i juni uppfattar jag med de senaste dagarnas nyvunna distans som ett mycket positivt besked.
Det innebär – om så blir fallet – i förlängningen att våra stora föreningar undviker risken att gå omkull.
Det finns efter Uefas beslut på tisdagen hopp. Och lite mindre ovisshet.
Fotbolls-EM spelas nästa gång i juni 2021.
11 juni möts Turkiet och Italien i ett Rom där människorna av allt att döma kommer stå varandra lite närmare.
Det är värt att vänta på.
Det gäller bara att vi är lite mer uthålliga än vanligt.
Plus:
Såklart jättetråkigt att det inte blir något fotbolls-EM i sommar, men jag ser heller ingen annan utväg än att flytta mästerskapet i tid ett år.
Minus:
Mycket handlar nu om att minimera de ekonomiska effekterna av de flyttade evenemangen. Både för den enskilde och för förbunden.
