Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

Eric Hilmersson: Det bästa som hänt svensk idrott på decennier

En 24-åring från Trollhättan skrinnar en mil snabbare än någon annan i den mänskliga historien.
Hur är detta möjligt? Vad är det som pågår?
Det kan naturligtvis bara en man förklara – och det är Nils van der Poel själv.
Vi andra kan bara resa oss upp och applådera det bästa som hänt svensk idrott på decennier.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Han är fullständigt unik. Det visste vi redan innan VM. Jag var själv och hälsade på Nils inför OS 2018. Då skrinnade han varv efter varv i bandyhallen i Trollhättan, på en bana som är 250 meter. En riktigt skridskobana är 400 meter.

Det spelar ingen roll. För det är den sammanlagda längden som räknas och 10 000 meter är 10 000 meter var man än befinner sig i världen. Och just detta är en av många läxor Nils van der Poel har lärt oss: Det handlar inte om att ha mest resurser eller det så populära ordet ”faciliteter”. Det handlar om idrottaren.

Sverige är ett litet pluttland när det kommer till skridsko, och ska egentligen inte kunna utmana stormakter som Nederländerna. Och ska vi vara ärliga så är det inte vad som nu händer; det är Nils van der Poel själv som vänt upp och ned på världskartan och placerat sig själv på toppen.

Bara så där.

Hans budskap till unga: Var dig själv

Efter det fenomenala loppet på 5 000 meter började vi inse vad som skulle kunna hända på favoritdistansen 10 000 meter. Han konstaterade själv att han skulle bli svårslagen – och det började snackas om att ett världsrekord faktiskt var möjligt. Att inte bara leva upp till de skyhöga förväntningarna, utan fullständigt mosa dem, är en prestation jag nog aldrig kommer att glömma.

Nils van der Poels resa fram till detta VM är precis lika fascinerande, obegriplig och inspirerande som de två guldloppen i sig. Han har konsekvent vägrat anpassa sig till någon annans agenda, han har hoppat fallskärm, gjort värnplikt, följt sina drömmar och sitt hjärta – men också hela tiden följt den stora, bakomliggande planen.

Den som sa att han skulle vara tillbaka i storslag lagom till VM 2021.

Att en ung kille har den målmedvetenheten, den kontrollen och den tron på sig själv är vad som gör Nils van der Poel till Sveriges viktigaste och mest inspirerande idrottare. För budskapet till alla unga talanger därute är ju glasklart: Lita på dig själv. Gör det på ditt sätt. Våga bryta mönstret. Var dig själv.

Ett bättre budskap kan jag faktiskt inte tänka mig.

Tidlös idrottsestetik när den är som bäst

Det kanske är elakt, men jag kan inte låta bli att tänka på Calle Halfvarsson. Skidåkaren som har sån talang, men som så ofta lämnar tävlingar med sänkt huvud efter ännu en missad form, tappad stav eller dålig taktik. Han sa nyligen följande i en intervju:

– Jag måste börja lyssna på mig själv och inte på vad alla andra säger. Göra det jag själv vill. Det blir mycket idéer, vad andra tycker, tränare vill att jag ska köra det och det och det. Jag känner inte efter själv utan bara kör efter en plan som tränarna har dragit upp åt mig. Det kanske är fel.

Det sorgliga uttalandet kan jämföras med van van der Poel sa inför söndagens guldlopp:

– Jag känner mig väldigt trygg i det jag gör. Det är en lång övning som pågått i många år.

Snacka om skilda världar. Och då är alltså Trollhättekillen sju år yngre än den så plågsamt vilsne Halfvarsson. Samtidigt är det naturligtvis orättvist att behöva jämföras med van der Poel. För han är ett unikum, en anomali, en blågul maskros i tulpanrabatten.

Själv har jag haft ett klart begränsat intresse för det som heter ”hastighetsåkning på skridsko” sedan Tomas Gustafson vann sina OS-guld 1988. Nu gissar jag att vi är många som plötsligt känner stor kärlek och fascination för sporten igen. Det långsamma gungandet, de sugande skären. Som tysta skepp vajar åkarna fram och man kan kan riktigt känna hur det brinner i låren under de sista, fruktansvärda varven.

Det är tidlös idrottsestetik när den är som bäst och nu har vi en svensk – en Trollhättebo ta mig fan! – som gör det bättre än någon tidigare gjort.

Det är bortom alla gränser.

Det är helt, helt underbart.