Därför är indiernas jublande ett problem för friidrotten

Jag vill bara hänga med i ropen, men när de indiska gästarbetarna på Khalifa Stadium jublar högst kan jag inte annat än att bli besviken.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS

När datavetenskap-studenten Muhammed Anas sätter i väg ur startblocken rycker jag till i min stol på pressläktaren. Kan det verkligen stämma? Hörde jag precis publikjubel?

Jag drömmer inte. Indiern Muhammed Anas löper snabbast av alla på den första sträckan i söndagskvällens mixade stafett-final. De indiska gästarbetare som efter dagens tolvtimmarspass (det elfte den här veckan) enligt uppgifter bussats hit låter mer än någon annan klack den här dagen.

Jag gillar det inte.

Det är ju inte det att jag ogillar jublande indier per se. Det finns ju inget annorlunda i just det indiska jublandet jämfört med till exempel ett vitryskt vrål eller två applåderande kuwaitiska händer, men det är vad det säger om det här mästerskapet som får mig fundersam.

ANNONS

VM i London för två år sedan var motsatsen. Knökfullt som i ett jullovsderby i Katrinhallen mellan Mariestads BoIS och Skövde IK. Elektriskt stämning inför hundrametersfinalen. Jag minns hur publiken som på kommando buade ut Justin Gatlin – det hade inte ens den inhyrda spansk-qatariska klacken från handbolls-VM i Doha för fyra år sedan gjort bättre.

I år: ingenting.

När mästerskapets färgstarkaste Shelly-Ann Fraser-Pryce (jag hoppas att regnbågsfrisyren var en signal till emiren på läktaren om att det faktiskt finns länder med lagar anpassade till den här sidan 1800-talet) paraderade hem söndagens hundrametersfinal satt uppskattningsvis 3000 personer på läktarna.

Det är inte bara undermåligt. Det är ett praktfiasko inte ens en propgandaproppad lokalpress kan missa. En etiopisk klick här, en jamaicansk grupp där. Och så våra indiska gästarbetarvänner. Annars stod jättearenan tom.

Den ende som lyckades skapa någon form av mästerskapskänsla från läktarhåll var Angelica Bengtsson. Det ska inte krävas en potentiellt nackknäckande vurpa för att en läktarklapp ska startas. Klappet mot publiken ligger lika mycket i friidrottens natur som Klüfts klapp mot låren och Holm klapp på hjässan.

Visst finns det något rimligt i resonemanget att vilja sprida idrotten till hela världen och lägga ett VM på en ny plats. Mellanöstern behöver de forum för samtal och gemensamma minnen ett stort mästerskap kan erbjuda. Men det här känns inte värdigt.

ANNONS

Indien i all ära men de stora friidrottsnationerna och deras fans behövs för att skapa den inramning ett VM förtjänar. Det ska höras när det är hundrametersfinal. Det ska köras när det är en stavfinal som den vi upplevde den här kvällen.

Att ett indiskt stafettlag kan få de högsta jublen säger klart och tydligt att VM är på fel plats vid fel tillfälle. Ska vi inte helt enkelt ta och flytta andra halvan av mästerskapet?

VM 2019 i Bombay. Vad säger ni?

ANNONS