Det var under pandemin som Clara Henry fastnade för fenomenet. Detta på grund av tre anledningar:
– Arbetslöshet, uttråkning och ett tv-program jag var med i.
Där utmanades hon att göra fyra fysiska utmaningar, aningen mer krävande än den vanliga eftermiddagslunken.
Närmare bestämt att simma från Kalmar till Öland, bestiga Kebnekaise på skidor, paddla kajak tre mil runt Lidingö – och springa i tolv timmar i sträck.
– Sjukt nog, till allas förvåning, tyckte jag det var kul och skönt. Det var tydligen en gren jag var ganska bra på, säger Clara Henry om löpningen.
Samtidigt var ett av hennes få jobb under pandemin att programleda Vasaloppets sommarvecka.
– Då träffade jag Johnny Hällneby som är en superduktiga ultralöpare. Han tyckte att du har ju sprungit i tolv timmar, ska inte du...? Hallå? Du förstår att du hade kunnat bli bra på det här om du börjar träna?
Det innebar en stor förändring i vardagen, där Clara Henry gick från att träna sporadiskt när jobb och andra omständigheter tillät, till att anmäla sig till ultravasan.
Springer ”jättelångsamt”
Sedan dess har hon sprungit längre än 100 kilometer vid enskilda pass, vilket målat upp en bild av henne inom kompisgänget som huvudpersonen själv inte håller med om.
– Det är ingrott i folks hjärnor att man kan inte hålla på med löpning om det inte finns ett syfte att förbättrar sina tider. Jag har kompisar som säger att ”åh Clara, det verkar så skönt att du springer så mycket, men jag kommer inte kunna hänga med för jag kan inte hålla ditt tempo”. Jag springer jättelångsamt. Jag kommer inte gå ut och springa med dig om du har ambitionen att det ska gå fort.
Slow Running
2011 sa amerikanske Martinus Evans doktor till honom att han behövde börja röra på sig för att inte dö. Patienten nöjde sig inte där. ”Jag ska springa ett marathon”, ska Evans ha svarat, och köpt ett par löparskor samma dag.
Sagt och gjort. Evans började springa, med usel teknik och långsamt tempo. Det kunde han inte bry sig mindre om. Istället fokuserade han på hur det förbättrade hans hälsa. Så småningom startade han Slow AF Runclub, den jävligt långsamma löpningsklubben.
Det började med en klubb bestående av runt 40 vänner, men efter pandemin hände saker och ting. I dag har klubben 40 000 medlemmar världen över. Samtidigt har slow running blivit en trend, där fokus ligger på välmående och individuell anpassning snarare än att pressa sig i jakten på de bästa tiderna.
Källa: CNN.
Liksom namnet antyder går slow running alltså ut på det motsatta. Sedan pandemin har trenden vuxit sig starkare.
– Det ska handla om rekreation snarare än prestation. Det ska gå långsamt och vara nästan en mindfullnessövning. Det ena passet kan vara 20 minuter runt huset, nästa är fyra timmar i skogen, säger Clara Henry.
– För mig har fokus varit att träna inför lopp, men om man är vem som helst som vill börja springa och kanske, som jag, tycker att springa intervaller är så himla otilltalande, då är verkligen fokuset att andas frisk luft och röra på sig. Kanske bli lite svettig – kanske inte bli svettig beroende på hur vältränad man är. Att antingen få tid att tänka eller inte tänka alls.
”Behöver inte hålla på med sånt”
Själv tar Clara Henry tid på sina rundor och håller ett öga på pulsen via sin klocka. Något som är helt onödigt för den genomsnittliga slow running-aspiranten, menar hon.
Hon tror det kan vara viktigt i vissa fall att bryta sig loss från trenden att löpning ska gå fort.
– Hundra procent, det var jätteviktigt för mig. Jag hade aldrig hållit på med löpning om det inte vore för att jag upptäckte att här finns det en gren inom löpning som går ut på att du ska ta det lugnt. Du kan gå i uppförsbackarna. Då håller du längre. Det är fantastiskt. Jag älskar det.
Det var framför allt det som lockade?
– Det var insikten om att jag skulle kunna springa 100 kilometer i sträck. Sen blir man positivt överraskad. Jag trodde att gud vad är det jag har sajnat upp mig på? Jag kommer vara helt slutkörd, det kommer aldrig gå. Jag kommer behöva springa massa jävla intervaller och sånt som jag inte gillar. Sen slutade det med att jag bara ska springa långsamt med låg puls. Det var ju skithärligt.
Blir det någonsin frustrerande att springa långsamt? Jag tänker om du har en tid att passa eller det börjar regna hur mycket som helst.
– Jag tycker alltid att regn ger ett bättre pannben. Det finns också en aspekt av slow running som är att jag går aldrig ut och tänker att nu ska jag springa en mil. Jag går ut och springer i en timme eller 20 minuter eller tre timmar. Sen springer jag och så hittar man sina rundor som man vet tar ungefär den tiden. Ibland går det lite snabbare och ibland går det lite långsammare, säger Clara Henry.
– Jag förstår att folk som håller på med snabblöpning säkert blir frustrerade, men då är det här inte en sport för dem.
Så om man sitter hemma och känner att man hade velat komma igång med löpningen, men att det där supersnabba inte riktigt är något för en själv, så har man ingen ursäkt att inte börja med slow running?
Clara Henry skrattar.
– Man har väl alltid massa ursäkter, men jag brukar tipsa folk att det är otippat många som känner att de skulle vilja vara löpare för att det ser härligt ut, men känner att de hatar att springa. De mår för dåligt, det är bara äckligt och man mår skit.
För dessa situationer har Clara Henry ett tips: Att sakta ned.
– Testa att promenera om din puls går upp för mycket. Vad händer då?
Det visar det sig att tv-personligheten inte har full koll på själv.
– Jag har framför allt gett tipset till personer jag aldrig har träffat igen, personer som har frågat mig på Instagram, så jag vet inte hur det går. Det kanske är ett skitdåligt tips, men det funkar för mig, så det borde väl funka för andra också, säger Clara Henry.
