Bättre än 1987 blir det aldrig

Oberstdorf i Bayern är värd för världsmästerskapet på skidor, den nordiska versionen med längdåkning, backhoppning och nordisk kombination.

Samma ställe, med knappt 10 000 invånare, arrangerade VM också 1987.

GP har inkvarterats på samma hotell som den gången, i Sonthofen,14 kilometer från målområdet, och klagar inte. Och förväntningar på svenska framgångar är väl ungefär som för 18 år sedan, tämligen begränsade.

För så vad det verkligen. Sveriges bäste skidåkare, Gunde Svan, hade slagit igenom i OS 1984 och fortsatt med guld i VM 1985, men nu var han sjuk. Thomas Wassberg, redan världs- och olympiamästare flera gånger, hade tränat mindre, kanske trappat ner.

Ett stympat landslag kom till Oberstdorf, så kändes det.

Till slut: bästa svenska VM någonsin. Åtta medaljer, därav tre guld. Mästarklass av "Säcken" Wassberg, genombrott för "Billan" Westin, extra dramatik tack vare "Maja" Majbäck och de båda stafettlagen, en lagmedalj för en kommande stjärna i en annan sport, nämligen Magdalena Wallin. Och mera, mycket mera.

Då var det 25 plusgrader och vattenpölar i spåren på sina ställen i banan. Nu vräker snön ner, fast det ska tydligen sluta lagom till premiären i dag.

Nu ska 20 mästartitlar fördelas, då var det bara 13.

Skidsporten har förändrats, vill vara mera lättillgänglig, enklare att förstå, bättre för slötittande tv-publik. Det innebär att ingen behöver ha tidtagarur och anteckna passeringar, inte efter dagens tävlingar. I dag körs individuella distanser med start en och en, på det gamla klassiska viset, fast i fri stil. När det är avgjort kan alla entusiaster stoppa undan anteckningsblock och stoppur, för dessa redskap är inte längre relevanta. Det blir förföljelse, sprint och masstarter.

Till och med dan gamla klassiska femmilen är offrad. Visst, den körs i klassisk stil, men med gemensam start. Ingen chans att följa den dramatiska utvecklingen, ingen möjlighet att disponera krafterna på rätt sätt för att vinna, som till exempel Torgny Mogren i Falun 1993 - en halv minut efter Björn Dählie första milen, till slut vinnare.

Jag vet minst en som beklagar. Estländaren Andrus Veerpalu, en långdistansare som trivs för sig själv, får inte chansen att upprepa det mästerstycke i kännedom om den egna kroppen som ledde till medalj i Salt Lake City-OS för tre år sedan.

Han ställer upp, men vet att han knappast kan vinna, för spurtare har han aldrig varit.

Förändringarna behöver inte vara av ondo, även om det känns så i traditionsrika nordiska trakter. Vi svenskar, norrmän och finnar har alltid varit konservativa, rent av bakåtsträvande i skidsport. Svenska skidförbundet var för länge sedan faktiskt emot införande av stafett - och ville inte att kvinnor skulle få tävla alls.

Sprinttävlingarna blir attraktiva, masstarter betyder dramatik, förföljelselopp plötsliga förändringar. Men ... som 1987 blir det inte.

Det var då Thomas Wassberg var sammanlagt 18 sekunder från att vinna alla fyra guldmedaljerna. Han fick stryk av italienarna Marco Albarello och Maurilio de Zolt, skidåkare som aldrig åkt fast för dopning, men som av senare avslöjade fakta knappast undgår misstankar.

Det var då Christer Majbäck var på väg mot seger när han bröt skidan, bytte och diskades på 15 kilometer. Tack och lov hade han ett brons från tremilen tidigare.

Det var då Marie-Helen "Billan" Westin dansade fram till en sensationell seger på två mil. Hon var den första naturliga fristilsåkaren och bildade skola.

Det var då det kvinnliga stafettlaget skrällde genom att ta brons och slå DDR. Det var inte enbart tack vare "Billans" spurt, tvärtom hade dåtida junioren Magdalena Walin (senare Forsberg och skidskytt), ambitiösa Annika Dahlman och, som det verkade, ständigt upphetsade Karin Lamberg lika del i framgången.

Det var då Gunde Svan krängde sig ur sjuksängen och genomförde en stafettsträcka för sin egen och för lagets skull, en insats som gav guld.

Nej, så bra blir det inte igen.

Fast man vet ju inte riktigt, vi är ju i Oberstdorf.

Cege Berglund