Det var på Twitter det skedde. Jag var lätt uttråkad i soffan och kastade ut en enkel fråga i cyberrymden: ”Vilket idrottslag håller du mest på och varför blev det just det laget?”
Det visade sig vara en fråga som väldigt många väntat på. För svaren formligen forsade in, och i skrivande stund är det över 700 människor som berättat om de omständigheter, tillfälligheter, personer och händelser som en gång i tiden la grunden för vad som för de flesta är en livslång relation.
Familjen är naturligtvis en stor påverkanskraft för många. Fast det kan slå åt båda hållen. Antalet som håller på ett lag för att morsan eller farsan gjorde det är ungefär lika många som de som valde ett helt annat lag – gärna värsta rivalen – för att retas med föräldrarna.
Trots är och förblir en vanlig ingrediens i supporterskapets basbrygd.
Sedan finns såklart personkopplingarna till ett lag. Man känner en spelare, eller råkade få en autograf vid något tillfälle – och valet var givet. Några av kopplingarna var dock mer invecklade. Min favorit på temat är Carl Hübner som håller på IFK Göteborg eftersom ”morsans dåvarande gubbes föräldrar bodde granne med föreningens dåvarande massör.”
Fenomenalt.
Raul Valencia Lopez är en av flera som berättar om hur en klubb fick honom att känna sig hemma i ett nytt land:
”När vi kom till Sverige så hamnade vi i Solna och AIK var föreningen som personifierade Solna som stad, som var en representation av vad det Sverige som jag blev den del av stod för. AIK och Sverige öppnade upp sina armar och välkomnade oss in i värmen” skriver Raul.
Lite på samma tema berättar Emma Watson om hur hon som nyinflyttad i Malmö drogs in i fotbollsfamiljen: ”MFF blev pusselbiten för att hitta hem någonstans helt och fullt”. Och även signaturen Tantbitter pekar på en omhändertagande gemenskap som orsaken till att hon blev ett fan:
”Gråtande, vilsen Delsbostinta, de enda som tog sig tid att kolla läget med mig var fem killar som skulle på match. Jag hängde på killarna och ja, på den vägen är det.”
På den vägen är det. Små eller stora händelser, nyss eller för länge sedan har lagt grunden, och någon väg tillbaka finns inte. När man väl bestämt sig står man fast vid valet, oavsett hur mycket motgång det innebär. Erik Krång konstaterar att han inte hade tajmingen på sin sida när ett lag placerades i hans hjärta:
”Det blev Liverpool för att de var framgångsrika när min bror var i formbar ålder och jag hade inget val. Sen vann de inget på 30 år”.
För Simon Frankander finns en stark historisk koppling som gör att han håller på Tottenham – klubben som alltid förknippats med en delvis judisk identitet.
”Jag fick min första matchtröja av morfar som flydde nazisterna i Österrike. Han hade frågat om ”en judisk fotbollströja” i en sportaffär. Han var inte så intresserad av sport, kan man säga.”
Sonja Andersson bjuder på ett historiskt perspektiv och berättar att hon såg Sven Tumba, Lasse Björn och Rolle Stoltz spela – utomhus – innan Hovet byggdes. Sedan dess är hon djurgårdare. Linus Hellman råkade gå i samma klass som tränaren Bosse Falks dotter, och Falk tog med dem på match med sitt Kalmar FF:
”HBK hemma 1981. Jag munhöggs med deras klack, och fick bollen i huvudet.”
Vad mer kan man begära?
Ulf Berg fattade sympati för Bobby Moore när denne 1970 plötsligt blev anklagad för att ha stulit ett halsband. Sedan dess håller Ulf på West Ham. Mikael Fernström var fyra år 1982 och berättar hur Thomas Wernerson ”arbetade med min mamma på Björkhöjdsskolan på dagarna och vann Uefa-cupen på kvällarna”.
David bodde granne med en supporterpolis, som ofta påpekade att gaisare var ”trubbelmakare”. När David fick frågan om han ville följa med på IFK-match blev därför svaret ”nä, jag är gaisare.” Han hade då inte sett en enda match, men beslutet var fattat och gäller än i dag.
Johan Orrenius minns sin barndoms storögdhet inför spelare som Jonnie Efraimsson och Jonas Lönn i Motala AIF.
”För mig var de gudar. Jag fick en chock när jag förstod att Lönn jobbade med att köra ut frukt. Jag kunde inte fatta att han inte alltid var fotbollsspelare.”
Leo Ringqvist föll för David Beckhams högerfot på 90-talet, och är sedan dess Manchester United-supporter. Johan Stistrup fattade tycke för Preben Elkjer under EM 1984. När dansken sedan gick till Hellas Verona följde Johans sympatier med – och där är de än i dag.
Isobel Hadley-Kamptz var sju år och kär i en kille i tvåan som höll på Djurgården. Sedan var det kört för henne också. Och Daniel Rooth såg en reklamlogga på Evertons matchtröja, och fick både upprättelse och ett lag att hålla på.
”Kompisarna hade Sony och andra vanliga märken. När mina föräldrar köpte vår första VHS-spelare blev det en maskin av tönt-märket NEC … som sedan plötsligt prydde bröstet på ett stilrent engelskt lag på 90-talet. Det var kärlek vid första ögonkastet och vi är gifta än.”
Juha Silfver skriver fint om hur den stora staden med det stora laget gav hans liv en ny dimension:
”Jag bodde på landet och Göteborg var mina drömmars stad. Såg knökade derbyn mot Öis på 70-talet, vinsten i Europa 1982. Grät av glädje. Sedan fanns inget annat.”
Sedan fanns inget annat. Det är starka ord, och Juha är inte ensam om att vittna om hur mycket livet påverkas när man släpper in ett lag i sitt hjärta. Jonas Eriksson berättar att han lämnade Stockholmstrakten redan som 10-åring – men att han aldrig släppte sitt AIK. Han har haft säsongskort i 20 år, trots att han har 40 mil att resa till hemmamatcherna.
Enkel väg.
Avslutningsvis har jag fått tillåtelse att visa en bild som jag tyckte var väldigt vacker. Det är Axel Hellman som skickat bilden, och den berättar historien om varför han håller på Djurgården.
”Min farmors pappa var god vän med John G Janssons (Djurgårdens grundare reds anm.) barn ute i skärgården där min släkt hyrde stuga av honom. På bilden ser du John G till vänster och farmor i mitten på vårt nuvarande lantställe som vi köpte tack vare honom.”
Man kan konstatera att Axel inte hade mycket till val med den bakgrunden. Och just detta är det många som påtalat: Hur lite reflektion och övervägande som egentligen ligger bakom att det blev som det blev. Det är slumpen, ödet, arvet och miljön som avgjort, och när man väl satt sig i båten är det bara att guppa med varthän än det än må bära. Och så vitt jag kan se är det ingen som ångrar sitt val. Man bär sina pokaler och sina ok med samma stolthet. Eller som många av de som svarade på min twitterfråga skrev när de skulle motivera sitt val: ”Det finns bara ett lag”.
Det är en ganska fin summering av 700 kärleksförklaringar till allt från Marma/Mehed IF till Manchester United, från Rögle till Raiders, från Brynäs till Besiktas.
Det finns bara ett lag.
Vill du läsa samtliga svar på min Twitterfråga så hittar du hela tråden här. Och vill du dela med dig av din berättelse går det lika bra att mejla till eric.hilmersson@gp.se.
