Ronald Serugo deltog i OS redan för åtta år sedan. Då bodde han fortfarande i sitt hemland Uganda, men sedan dess har väldigt mycket i hans liv förändrats.
– I Uganda blev det bråk inom boxningsförbundet, konflikter. Det gjorde att vi inte kunde tävla i internationella turneringar. Uganda missade OS i London på grund av konflikterna, och när det blir sådana bråk så kan det ta åratal innan boxningen kan resa sig. Så jag ville hitta ett land där jag kunde fortsätta med min boxning, säger Ronald.
Vi träffas utanför Olympiabyn i Rio och det är en avslappnad 31-åring som möter upp. Förra gången, i Peking, åkte han ut direkt. Men förlusten var knapp, och mongolen han mötte gick vidare till att ta silvret. Då insåg Ronald Serugo att han skulle kunna gå riktigt långt om han fick chansen igen. Och för att få den lämnade han hemlandet – men varför just Sverige?
”Thunder” skrattar högt när jag frågar.
– Jag får den frågan hela tiden! ”Varför Sverige? Det är så kallt och bla bla bla”. Men jag kände till folk här, ugandier som Sam Rukondo (flerfaldig afrikansk mästare). Han gick till kvartsfinal i OS och flyttade till Sverige. Och Badou Jack, han vann OS-kvalet i Namibia 2008 och efter det kan ju alla se vad som hänt, han har blivit världsmästare. Så allt detta sa mig att i Sverige, där finns det bra boxning. Därför valde jag det.
"Kom igen, gå med i min klubb iGöteborg"
Ronald Serugo flyttade till Stockholm 2011 och hann vinna två SM-guld innan klubben han boxades för plötsligt upplöstes. Så nu behövde han flytta igen. Då hörde en av Göteborgs stora boxarprofiler av sig, Patrick Bogere.
– Patrick höll på och sms:ade mig hela tiden, ”kom igen, gå med i min klubb i Göteborg”. Jag sa ok, låt mig fundera på det. Och jag tänkte att, han är ju från Uganda, kanske kan vi kommunicera lite bättre. Så då flyttade jag till Göteborg.
Bogere var supertalangen från Angered som kom femma på VM innan ett fängelsestraff satte stopp för karriären. Numera är han tränare och tack vare honom tävlar Sveriges överlägset bäste boxare i 52-kilosklassen för Göteborg.
– Jag har alltid varit nummer ett i min viktklass och det finns boxare som inte vill möta mig. När de ser mitt namn så dyker de inte upp till turneringen för de tänker att de kommer förlora. Men jag gillar de som har modet att utmana mig, de som kommer och fajtas och ger mig en bra match. Det gillar jag mycket. Det finns bra boxare i Sverige.
En anledning till Serugos överlägsenhet är just vikten.
– I Sverige är det ovanligt med små personer, det går knappt att hitta någon i 48-kilosklassen, och i 52 kilo är det alltid samma motståndare. Så jag funderar på att gå upp till 60 kilo för att få mer utmaningar och nya motståndare.
Siktar på medalj i Rio
Trots bristen på konkurrens i sitt nya hemland är Ronald övertygad om att han har en bra chans att gå långt i OS. Han siktar utan omsvep på medalj. Och inom en någorlunda snar framtid vill han testa proffsboxning.
– Det är definitivt planen, men jag måste tänka på vad som är bäst. Det är lätt att rusa in i det. Jag har sett många boxare som blir proffs, och de blir bara rånade. Så jag måste tänka mig för. Om jag får en bra deal med en bra manager så varför inte, då kör jag på det.
Du har bott i Sverige i fem år – vad är chansen att du boxas i blågula kläder en dag?
– Det är något jag kommer arbeta på. Jag skulle älska att boxas för Sverige, men tyvärr är det inte lätt att bli medborgare, det tar tid. Men när den tiden kommer, om jag fortfarande är i form, då gör jag gärna det.
Ronald Serugo har rotat sig på Västkusten nu. Han bor som sagt i Surte, och tränar i klubblokalen på Backaplan. Och där hemma har han dottern Lucy och den islandsfödda hustrun Gudrun Ragnarsdottir. De träffades tack vare boxningen, och numera behöver Ronald inte ens lämna hemmet för att få sparring.
– När jag inte känner för att gå till klubben så kan hon hålla i mittsarna (kuddarna man slår på). Så vi tränar en del hemma, kör lite teknik och hon håller mig i form. Sen när det närmar sig tävling så går jag till klubben, kör några lätta pass, och sedan ”bam!” – till fajten.
Ronald talar perfekt engelska men har insett att det börjar bli dags att ta tag i svenskan också. Träningen kombineras därför med kurser inom SFI.
– Jag vill utbilda mig så jag kan bli en personlig tränare eller något liknande. Jag har varit lite dålig på att träna svenskan tidigare, det blir lätt att man går över till engelska. Då lär man sig inte. Så nu går jag i SFI för att ha lite fler möjligheter i framtiden.
Hur trivs du i Göteborg?
– Jag gillar det. Folket är lite mer frisinnade jämfört med Stockholm. Jag tyckte det var lite … stelt i Stockholm. Göteborg känns mer öppet, en välkomnande stad. Jag kände mig hemma när jag kom dit. Vi tänker stanna.
Och du är tillräckligt bra för att ta medalj i OS?
– Ja, jag är faktiskt det, säger Ronald "Thunder" Serugo.
