Det var en stolt Anna Serner som gick upp på Svenska Filminstitutets scen i Almedalen på tisdagseftermiddagen. Under sin tid som vd har hon lett ett ambitiöst jämställdhetsarbete, som presenterades just i Almedalen för fyra år sedan.
- Vi nådde vårt mål, utan att ta till kvotering, trots att vi fick höra att det inte gick, säger Anna Serner efter seminariet.
Målet har varit att ge mer pengar till kvinnliga producenter, regissörer och manusförfattare. Pengarna har fördelats på två stöd: automatstödet, som går till filmer med stor budget som beräknas dra stor publik, och konsulentstödet, där enskilda konsulenter ger produktionsstöd till filmer de väljer ut. Långa spelfilmer får mest pengar i stöd, och här har också mansdominansen traditionellt varit stor.
Efter att jämställdhetsplanen sjösattes 2012 ökade andelen av konsulentstödet som gick till kvinnliga långfilmsskapare stadigt under 2013 och 2014. Sedan hände något. Förra året sjönk andelen som gick till kvinnliga producenter och regissörer, och för manusförfattare hamnade nivån till och med lägre än 2012.
Men enligt Anna Serner är det inget att oroa sig över.
- Det kommer att variera från år till år. Huvudsaken är att det är jämställt över tid och det har det varit de fyra senaste åren, säger hon. Nu måste vi se till att det håller i sig.
Att det är så få kvinnliga manusförfattare bland förra årets mottagare tror Serner beror på att fler kvinnliga manusförfattare skriver för dramaserier i stället för film.
Det finns överlag fler kvinnliga producenter än regissörer och manusförfattare bland de filmer filminstitutet gett stöd till. Jessika Jankert, manusförfattare i Göteborg och styrelseledamot i Women in Film and Television (Wift) tror att det beror på djupt rotade fördomar inom filmbranschen.
- Kvinnliga berättelser har inte setts som lika allmängiltiga som mäns. I Wifts undersökningar av svenska filmer har vi sett att kvinnliga regissörer och manusförfattare tenderar att berätta om kvinnor, och det har inte värderats lika högt. Att däremot komma in som producent har varit lättare som kvinna.
Jessika Jankert har arbetat inom film i 7-8 år, och under större delen av den tiden har Anna Serner suttit som vd för filminstitutet. Det märks, enligt Jankert.
- Konkurrensen är mer på samma villkor. När jag började jobba med film kändes det ofta som om det bara fanns plats för ett fåtal kvinnor och om någon annan fick finansiering eller ett pris så kändes det som om ens egna chanser minskade. Nu banar vi väg för varandra i stället.
Även om antalet kvinnor som får stöd från filminstitutet har ökat, tycker Jessika Jankert att det finns ett stort problem kvar. Män får fortfarande mer pengar, eftersom de oftare arbetar på projekt med hög budget.
- De måste börja tänka på antal kronor, inte bara antal projekt, säger Jessika Jankert.
I mitten av juni presenterade kulturminister Alice Bah Kuhnke den rödgröna regeringens nya filmpolitik. Filmavtalet, som styrt svensk film sedan 60-talet, skrotas. Det lägger större ansvar på filminstitutet, säger Anna Serner, som nu satsar på att alla minoritetsgrupper ska vara representerade både framför och bakom kameran.
- Nu får vi sista ordet i hur vi ska utforma vårt stödsystem. Det gör givetvis att pressen ligger på oss. Misslyckas planen är det ju jag och styrelsen som får ta ansvaret.
Omstritt filmavtal
Filmavtalet sjösattes 1963 på initiativ av vd:n för då nybildade Svenska filminstitutet, Harry Schein. SFI, biografägare, filmbranschrepresentanter och de stora tv-bolagen har på uppdrag av Kulturdepartementet ansvarat för filmpolitiken sedan dess.
Filmavtalet har kritiserats från olika håll genom åren, och från och med 2017 skrotas det helt.
Då försvinner även automatstödet, som sedan 2013 har delats ut till med högre budget och som man tror kommer att dra stor publik på bio.
Automatstödet har inte haft några jämställdhetskrav, och har i högre utsträckning gått till män än kvinnor.
