I valrörelsen sommaren 2014 uppmanande den dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldt (M) svenskarna att öppna sina hjärtan. Konsekvenserna av kriget i Syrien nådde ända hit och antalet människor på flykt ökade.
I SOM-institutets mätning som skickades ut den hösten var det nästan lika många som tyckte att Sverige borde ta emot fler flyktingar och det rakt motsatta. Varken förr eller senare har det sett ut så: det vanliga är att andelen som tycker att vi borde ta emot färre är många fler.
För att förstå vad som hände är det viktigt att påminna sig om hur tidsandan var. Sverigedemokraterna var det enda parti som drev frågan om minskad invandring. Alla andra tog kraftigt avstånd och de två stora, Socialdemokraterna och Moderaterna, har aldrig haft så flyktingvänliga partiledare som när SD kom in i riksdagen 2010 – Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt.
Sverige stack ut
Att stå för en generös migrationspolitik var helt enkelt det vanliga i svensk politik under den första halvan av 2010-talet, vad än samma partier säger i dag.
Och efter det att Alliansregeringen gjorde upp med MP om arbetskraftsinvandring stack Sverige ut med ett ovanligt välkomnande regelverk. Flyktingsmugglare och flyktingar vet i allmänhet mycket om hur möjligheten att få stanna i olika länder ser ut. Så när den kedja av händelser som satte fart på det som kommit att kallas flyktingkrisen gick igång sommaren 2015 fanns det två länder som särskilt många ville ta sig till: Tyskland och Sverige.
Då som nu regleras EU:s asylprocess av Dublinförordningen, som säger att en asylsökande ska registreras och söka asyl i första säkra land. Mellan Syrien och Europa ligger Turkiet som vid den här tidpunkten tröttnat på att ta hand om alla de människor som tvingades fly från kriget.
Allt ställdes på sin spets
Flyktingsmugglare hade förstås länge lotsat människor vidare till Europa. Och när turkiska myndigheter i högre grad valde att se mellan fingrarna ökade trafiken. Det ledde i sin tur till att grekiska myndigheter inte längre ville, eller klarade av, att hantera situationen. I stället lät man helt enkelt människorna åka vidare.
I september det året ställdes allt på sin spets. Sjöodugliga flyktingbåtar kapsejsade i Medelhavet. Bilden över en livlös pojke på stranden väckte vrede över hela världen. Hungriga och desperata flyktingar fyllde ett helt område runt centralen i den ungerska huvudstaden Budapest. Från andra länder kom rapporter om hur flyktingar misshandlades av polis.
I Stockholm fylldes Medborgarplatsen av tiotusentals människor som jublade när statsminister Stefan Löfven (S) förklarade att ”mitt Europa bygger inga murar”.
Politikerna vände tvärt
Men det var precis vad Europa var på väg att göra. Innan året var slut hade unionen tecknat avtal med både Turkiet och ett par länder i norra Afrika, och lovat att betala ut stora summor för att de skulle se till att flyktingarna aldrig skulle nå vår kontinent.
Och i Sverige ändrades tongångarna drastiskt. Totalt registrerades 163 000 asylsökande det året, de flesta under hösten. Situationen ansågs ohållbar. Politikerna vände tvärt.
Vi lever fortfarande med följderna: under våren skildrade GP i en rad artiklar hur EU till sist fått en gemensam migrationspolitik, med syfte att färre ska få komma hit. Orsak: flyktingkrisen.
Under hösten ska vi rikta blickarna mot Sverige och berätta om hur det som hände då påverkat människorna och politiken i dag.
