Debatten efter Oslo och Utøya har i mångt och mycket kretsat kring frågan huruvida Anders Behring Breivik är ”galen” eller inte, huruvida han agerat som en vettvilling eller en rationellt kalkylerande individ, huruvida han är en ensam gärningsman eller styrd av ett större ideologiskt ramverk.
Vilket av alternativen ger oss mest förklaringsvärde? Eller störst tröst? Varför är det så svårt för oss att föreställa oss att det är möjligt att agera ”galet” men samtidigt iskallt och minutiöst noggrant planerande? Att vara ”ensam” men samtidigt ha fått sin näring från likatyckande i en diffus och abstrakt gemenskap?
Vi förundras över att Behring Breivik verkade så vanlig, så snäll. Hur kunde just han? Egentligen har vi både forskningsresultat och historisk erfarenhet som ger oss möjliga svar. Allra senast i Ann Heberleins En liten bok om ondska, men också från till exempel Hannah Arendts bok om Eichmann. Forskning om förintelsen, folkmordet i Rwanda, krigen i Jugoslavien, visar att det inte förhåller sig på det viset att vissa människor är onda och att vi kan predicera deras handlande. Onda handlingar är en möjlighet som bor inom var och en av oss. Högst vanliga, ordinära människor är kapabla att begå de mest bestialiska handlingar. Under vissa specifika omständigheter. Naturligtvis inte alla människor, men väldigt många. Den viktiga frågan är var och när det avgörs vem eller vilka av oss som bär på denna potentialitet. Eller, kanske bättre formulerat, i vilken bestämd historisk, politisk, ekonomisk, social och kulturell kontext som vi alla är i stånd att begå handlingar vilka är onda i sina konsekvenser. Ofta handlar det om auktoritetstro, en vilja att lyda och vara till lags. Och att höra till. Att höra till en grupp, en politisk gemenskap, en kulturell identitet. Att vara del av ett större sammanhang. Det handlar om rädsla; rädsla för utanförskap och exkludering. Rädsla omsatt i politisk handling är alltid farlig.
Behring Breivik framstår som en sorgligt ensam människa. Som samtidigt drevs av en politisk övertygelse som dragen till sin spets handlar om ”vi” och ”de”, om uppfattning om kulturell ”äkthet” och ”renhet”, om hot om beblandning, nedsmutsning och orenhet.
Denna ideologi kommer i många olika former och gestaltningar; rasism, xenofobi, islamofobi, antisemitism, homofobi, vänsterhat, högerhat, men också i ”snällare” och mer vardagliga former. Ideologin bygger på en extremt enkel dikotomi: ”vi” är bättre, renare, vackrare, godare, mer upplysta än ”de”. Från ”de andra” kommer hotet om uppblandning, orenhet, dumhet, osäkerhet, mörker. I Behring Breiviks ideologiska värld kom hotet från islam, från invandring, men också från alla dem som såg det goda i en blandad värld, en kulturell mix, en hybridiserad värld. Den verklighet som råder. Det rena och äkta i, den mening han avsåg, existerar inte. Det som finns och är sant är att kulturer och identiteter hela tiden förändras i mötet med ”den andre”; att vi-konstruktioner aldrig är statiska, utan hela tiden i en ständig tillblivelseprocess.
Behring Breiviks handlingar var galna. Precis som en självmordsbombares handlingar i Bagdad, eller en machetemördares gärning i Rwanda. Det betyder inte att dessa människor är galna. Att förklara politiskt våld och terror med ”galenskap” leder oss ingen vart. Så varför kunde just Behring Breivik planera och genomföra denna storskaliga terror?
Ingen av oss vet naturligtvis. Men i denna märkliga sommar av så stor sorg måste vi vända på alla stenar. En av hans klasskamrater frågar sig varför just Behring Breivik blev en massmördare. Anders Behring Breivik saknade inget, skriver han. Samtidigt har fadern från sitt franska chateau förklarat att han knappt haft någon kontakt med sin son sedan 1995 och frågat sig varför Anders inte tog sitt eget liv efter morden. Pappan talar bortvänd ifrån tv-kameran, trots att anonymiteten i allra högsta grad är en chimär. Han tar avstånd inte bara från sin sons handlingar utan från sin son i sig. Det är en stor skillnad. Han hade kunnat säga att han avskydde vad hans son hade gjort, men att han älskade sin son som sitt barn. Det gjorde han inte.
Någonting säger mig att vi ska leta här. Om det stämmer att Anders och hans far inte haft kontakt sedan 1995 innebär det att Anders Behring Breivik var utan nära kontakt med sin far från 16-årsåldern. Det är en känslig ålder. Precis mellan ungdom och vuxenhet. Precis i när en manlig förebild behövs som bäst. Kanske är den frånvarande fadern en del av förklaringen. Den historieskrivning som för närvarande skapas kring Behring Breivik säger också att det var ungefär vid den här tiden han sökte sig till högerextrema kretsar.
Vi bär alla ett stort ansvar. Att ständigt ifrågasätta ”vi” och ”de”-konstruktionerna. Att inte acceptera dem som givna eller sanna. Att motarbeta rädslan för det som är främmande eller annorlunda. Att inte tillåta att ”vi”-bilderna blir för tillslutna och exkluderande. Som människor behöver vi identiteter; vi behöver ett ”vi” att höra till och att omfamna. Vi behöver gruppen. Alla grupper har en gräns, ett slut, alla kan inte tillhöra en och samma grupp. Men det gäller att verka för möjligheterna till ombildning, till nyskapande och att aldrig göra ”de andra” till fiender eller negativa motbilder.
