Klockan är snart nio och det är en gråkall februarimorgon. Hundstallarna ligger långt inne i Astra Zenecas labyrinter. Vid ankomsten får vi byta om till rena och vita arbetskläder. Vi stannar i omklädningsrummet första del och tar av oss allt utom underkläderna. Avklädda kliver vi över golvets svartgula linje till omklädningsrummets nästa sida.
När hundarna hör fotstegen, skäller de i kapp hela tiden och viftar på svansarna. De slutar inte förrän vi går en halvtimma senare.
– Det är ovana vid främmande människor, säger en av forskarna.
Efter de senaste månadernas protester från Djurrättsalliansen öppnar Astra Zeneca dörrarna för att ge sin bild av de omdiskuterade djurförsöken. Som första dagstidning kan GP kliva in i Astras hemliga värld.
I Mölndal finns 71 hundar av rasen beagle. De är en del av Astras djurbesättning som debatteras under namnet "Astrahundarna" både i spalterna och i sociala medier. Oron handlar om att hundarna från Astras avvecklade kennel i Örkelljunga ska avlivas.
Hot mot personalen förekommer och så sent som i förra veckan fick en kollega ett ovälkommet besök utanför bostaden. Ingen av de anställda får eller vill därför framträda offentligt.
– Det hände inget allvarligt, men det känns obehagligt, säger forskaren och vill inte prata om det mer.
Astra i Mölndal är i dag företagets enda enhet i Sverige där djurförsök med hundar pågår och blir därför en given protestplats för djurrättsaktivister.
Pippi, 6 år, sticker ut nosen genom gallret, lite blyg men ändå nyfiken. Till slut vågar hon sig ut genom grinden för att hälsa medan hennes rumskompis Nova håller sig i bakgrunden.
– Pippi älskar att sitta i knäet. Vi vet att hundar tycker mycket om att umgås med människor och därför försöker vi göra det så mycket vi kan, säger forskaren.
Hundarna bor två och två i dubbelrum på en yta av 23 kvadratmeter med fönster på övre vägghalvan och lysrör i taket. I varje rum finns också två ligghyllor.
På golvet ligger tuggben och de sover på en bädd av kutterspån.
Alla djur är namngivna och har identitetskort. Försöksdjuren matas vid ett och samma tillfälle, klockan 15.00, varje eftermiddag. Det är enda tillfället hundarna är instängda i sina små boxar.
– Det är för att vi ska veta att de verkligen får i sig sin portion.
Annars springer djuren lösa. Varje gallerförsett dubbelrum har också en mindre uterastgård på 17 kvadratmeter som hundarna själva kan öppna via en hundlucka.
- Hundarna är inte rumsrena och ytorna måste vara lättvättade. Rastgårdarna är ganska spartanskt inredda och ser lite tråkiga ut men de har det viktigaste, en ligghylla. Våra hundar behöver heller ingen separat motion, de rör sig såpass mycket att de motionerar sig själva.
Det finns också två större rastgårdar med gräsmattor där hundarna släpps i flock minst en gång i veckan, ibland två. På jullov och sommarlov släpps hundarna ut betydligt oftare och den ena gården är utrustad med träningsredskap.
Och hundarna har mycket spring i benen. Under den guidade turen passar Sven och hans brorsa Bertil på att ta sig en springtur fram och tillbaka i korridoren, hälsa på alla de kommer åt.
Personalen har under dagarna alltid med sig en eller två hundar som får hänga med lite överallt, både till kontorsrum och personalrum.
– Hundarna får då lite "egentid" med personalen och det brukar de gilla.
För övrigt sköts hundarna som vilka hundar som helst med kloklippning, vaccinationer, bad och tandstenskontroll. Hundarna i Mölndal avlivas när de är nio år med en dödande insomningsspruta.
Hur många försök de används i, under loppet av ett år, kan variera mellan 10 och 20 tillfällen.
– Men det måste gå 14 dagar mellan varje tillfälle, förklarar forskaren.
Varje blivande läkemedel, oavsett vad det är till för, genomgår ett så kallat PK/PD-test. Det går ut på att ta reda på hur läkemedlet rör sig i kroppen och är det mest vanliga testet på Astra i Mölndal.
Och därför ligger Hanna, Svea, Nivea och Tyra kopplade på rad med en plastkanyl i frambenet. Hundarna ligger på fårfällar i försöksvagnarna med filtar över sig, tränade att ligga stilla. De har fått olika substanser för att behandla sjukdomar i andningsvägarna, som exempelvis astma. I rummet råder lugn och ro. De ligger två timmar på försöksborden. Därefter får de återvända till sina burar.
– Hundarna är våra samarbetspartners och för att resultaten ska vara tillförlitiga krävs friska och välmående hundar. Det är ingen idé att göra ett försök på ett djur som inte mår bra, då går resultaten inte att tolka. Visst har det hänt att ett djur mått dåligt efter ett försök men det tillhör ovanligheterna, säger forskaren.
Enligt forskarna har ingen hund dött under försök. Men precis som människor händer det att hundarna efter många blodprovstick blir svårstuckna, det vill säga det finns inga mer kärl som går att sticka i utan att hundarna plågas. Då avlivas hunden i stället.
– Vi tar så lite blod som möjligt, 0,6 milliliter, hundarna ska inte få blodbrist.
Efter det släpps tillbaka till sina rum. Under ett dygn blir det sammanlagt fyra stick.
På fikarasten klockan 9.45 svassar Blomma, 4 år, runt tillsammans med personalen i fikarummet.
För dagen har hon matats med en gelé som sväller i magen. Tanken är det ska bli en produkt som ska ge mättnadskänsla - ett led i kampen mot fetma och diabetes.
Hon nosar på alla, kissar en stor pöl på golvet, hoppar upp i knäet på en av skötarna, slickar henne i ansiktet och lägger sig till rätta för att bli klappad.
– Det gillar hon, säger skötaren, som kliar henne på magen.
Snart är det dags att hoppa upp i tygvaggan igen för att röntgas. Hon står på ett bord men kan samtidigt vila sig mot vaggan om hon blir trött. Syftet är undersöka hur länge gelén stannar kvar i magen. Hon röntgas vid tre tillfällen under dagen och står i vaggan i 40 minuter första gången och tio minuter vid de andra två tillfällena.
– Röntgenundersökningarna ger svag stråldos på 0,2 mikrosievert. Det motsvarar en 100 000-del av vad en människa får utsättas för per år.
Astra framhåller att de sedan flera år arbetar efter en princip kallad de tre R:n, reduction, replacement, refinement (begränsning, ersättning och förfining).
– Det betyder att vi försöker att hitta möjligheter för att minska belastningen på djuren och använda färre djur och andra metoder exempelvis datasimuleringar.
Mellan 2011 och 2012 minskade användningen av hundar i djurförsök i Mölndal med 17 procent. Huvudförklaringen är att bolaget har fasat ut sin mag- och tarmforskning.
Men djurförsöken med hundar kommer att finnas kvar i Mölndal.
Varför är dessa djurförsök nödvändiga?
- Hundar och grisar liknar oss människor tillräckligt mycket för att vi ska kunna säkerställa det blivande läkemedlets säkerhet och effektivitet. Hund och gris är det sista steget innan man prövar substanserna på människa. Det är svårt att ersätta försöken med andra metoder, eftersom det handlar om att undersöka hur substanser påverkar samspelet mellan olika funktioner i kroppen.
Hur känns det att ha ett yrke som är ifrågasatt från många håll och väcker starka känslor?
– Det finns en hemsk bild av djurförsök som jag inte känner igen mig i. Det är viktigt att försöka förklara och försvara, ibland orkar man, ibland orkar man inte. Man kan bli ledsen av att höra vilka negativa uppfattningar som finns, som om man hatade djur.
Efter dagens avslutade försök återvänder Blomma till sin kompis. Nu får hon vila minst två veckor innan det kan vara dags för nästa test.
Beagle är den vanligaste hunden vid djurförsök. Rasens normala kroppsfunktioner liknar de som finns hos människa och har använts under mycket lång tid inom forskningen. Beagle är en av de raser som enligt försäkringsbolagen har bäst statistik när det gäller att hålla sig frisk.
Beaglen är en korthårig, medelstor jakthund som tros ha sitt ursprung i England. Den väger 10-15 kilo som vuxen och mankhöjden är 33-40 cm. Rasen beskrivs som glad, vänlig och livlig.
Källa: Svenska Beagleklubben och djurförsök.info
