”När går tåget?” undrade de jag träffat i Stockholm i jobbet.
”Ähum. Jag flyger….jag fick inte ihop det…för att….”
”Ingen fara, du ska inte skämmas för det…!
Jaså inte?
Vi ska skämmas för att vi är tjocka, för att vi flyger, för att vi äter snabbmat, för att vi inte åker tåg, för att vi inte ägnar oss åt stadsodling, för att vi inte köper ekologiska ägg, för att vi äter ägg överhuvudtaget, för att vi inte spikar hotell åt alla bin, för att vi äter råbiff, har läderskor, frossar avokados, bär mormors gamla loppiga persianpäls, köper jeans, drömmer om att resa till New York, hittar en billig blus på rea gjord långtbortistan eller tar upp hundbajset med en plastpåse. Eller för att vi inte tar upp hundbajset alls – även om just detta är bra för naturen.
Kort sagt: vi ska skämmas för nästan allt.
Att skamma någon, denna nya folkrörelse, är en kollektiv uppfostringsmetod, ofta förekommande i sociala medier. Du ska rodna, förlöjligas, avslöjas som mindre vetande, pekas ut som en person i själsligt och moraliskt förfall. Din handling, ditt val, bryter mot en upphöjd sanning.
Att skamma ska leda till förändring.
Tror man.
Tyvärr inte, säger jag. Den gamla skolans knep, att ställa barnet i skamvrån, stöpte inte om de stökiga ungarna till bättre dito.
Istället tog man ifrån barnet dess självkänsla och tro på att man duger som man är.
Jag liknar det med en härskarteknik – där en grupp behåller sin position gentemot andra grupper människor eller en enskild individ.
I spåren av klimatkrisen, hälsohetsen och den tsunami av åsikter, ibland med tveksam faktagrund, som dränker oss är det lätt att känns sig fel.
Vem säger högt att middagen blev en påse fylld med transfetter och döda djur från en närbelägen snabbmatskedja?
Skam och skuld krymper oss, tar ifrån oss all den kraft som behövs för att rädda planeten. Skammandet är också en sysselsättning som välbärgade, etablerade och välutbildade medborgare kan ägna sig åt. För den som tar emot skänkta matkassar från hjälporganisationer har inte råd att tacka nej för att äggen inte kommer från sprättande ekologiska höns.
Skam verkar inte för långsiktig och hållbar förändring.
Det är en politisk fråga. Vi kan göra mycket som enskilda individer, men de som har makten ska inte slippa undan för att vi skammar varandra till förlamning.
