Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Arkivbild. Bild: Ahn Young-joon

Vi sågs mellan algoritmerna

Vi har skenbara möten med människor via våra skärmar. Jag tror att vi är många som vill ta oss ur det där utbredda platta landskapet och mötas på riktigt igen, skriver Elaine Eksvärd.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

”Elaine, du är antingen väldigt älskad eller hatad”, sa han som jag inte hade träffat på mycket länge. En annan kanske hade blivit skrämd av ett sådant påstående, särskilt innan sociala medier och algoritmer fanns. Då ens uppfattning av folk byggde på vad man hörde ”på stan” av folk som faktiskt träffat en. Men nu träffas vi inte på samma sätt längre. Vi har inte fem vänner, vi har 200 digitala på Facebook. Ungdomarna ränner inte på stan, de sitter framför sin skärm.

För första gången sågs vi på riktigt

Vi har skenbara möten med människor via våra skärmar. ”Beröring” via en vibration i telefonen som skickar en virtuell hälsning från en vän. Ett leende via en smiley och uppfattningar om folk längre bort via algoritmer som landar i vårt flöde. Han hade fått sin uppfattning av mig via sin skärm och jag likaså av honom. Men människor får inte riktigt plats i skärmar, och en personlighet får sällan plats i ett sms eller en ens en bok.

Men en bok möjliggör mer rättvisa än en tweet. Vår personlighet tvingas ned via ett tangentbord där orden ska mynna ut och trängas i ett flöde som bara får plats i 140 tecken. Via dessa 140 tecken hade jag och min vän ”setts” de senaste tio åren. Nu för första gången så sågs vi på riktigt, utanför bubblorna av sociala medier, ingen barriär av en skärm, ingen smiley.

"Varför fortsatte vi inte träffas så?"

Han log och sa ”hej”, jag hörde det. Jag såg leendet, hörde tonen i rösten, kände armarna runt min rygg. ”Det var längesen” svarade jag.

”Ja, senast var den där missuppfattningen på Twitter” sa han och såg bekymrad ut, jag med. Men är verkligen en tweet ett legitimt ”senast”, när var ”senast” på riktigt? När vi försökte nysta fram när vi sågs senast så kom vi fram till att det var 2011 i en paneldebatt hos Aftonbladet. Gången innan dess på en vit matta drickandes vin försjunkna i djupa samtal om livet med ytterligare en vän.

”Varför fortsatte vi inte träffas så”, undrade han och även jag. Iphone lanserades kort efter vårt möte och någonstans där så fastnade han och jag i mobilzombieland. Jag tror att vi är många som vill ta oss ur det där utbredda platta landskapet och mötas på riktigt igen. Vi är många som förstår att de där skenbara mötena inte är på riktigt, de är bara digitala. De ger viss tillfredsställelse men inte tillfredsställelsen som våra fem sinnen möjliggör och längtar efter.

Så där satt vi, två avdankade gamla mobilzombies och hade vårt första verkliga möte på åtta år. Vi har redan bokat ett nytt nu på måndag i ingen mindre stad än Göteborg. Så skulle ni se oss, säg gärna hej – inte digitalt – utan på riktigt. Vi ses där ute i verkligheten gott folk, mobilzombietidernas dagar är räknade. Det är jag säker på. Jag ser fram emot att se dig på riktigt, Navid.