Nyheten om bombningen av flickskolan i staden Minab brann som ett tomtebloss. Snabb och intensiv upprördhet, ett stänk av desinformation från Donald Trump (det var nog iranska bomber ändå) innan det slogs fast att det var nog var USA som hade bombat skolan.
Till slut sjönk nyheten ner tillräckligt långt i direktrapporternas djup för att glömmas bort. I stället pratar vi om priset på bensin som skjutit i höjden sedan Hormuzsundet stängdes. Blir det någon sommarsemester vid Medelhavet, eller tar flygbränslet slut?
Det finns något som kallas medkänsleutmattning. Det drabbar främst vårdpersonal som arbetar intensivt med starkt känslomässiga situationer. Något liknande kanske sker med oss när nyhetsfloden dagligen sköljer över oss.
De senaste åren har vi matats med lidande, hemska övergrepp och massakrer från flera krigszoner. Ukraina, Hamas attack mot Israel och det efterföljande kriget i Gaza, Sudan och nu senast Iran.
I våra mätverktyg har jag själv sett hur det inledningsvis stora intresset för massakern i ukrainska Butja förbyttes i ett anmärkningsvärt ointresse för nästa massaker. För varje massgrav höjs ribban för vad som får oss att reagera och våldet blir nästan vardagligt.
Det är inte orimligt att oroa sig för världsekonomin – det som händer påverkar oss och våra länder väldigt mycket – men för mänskligt lidande verkar vår uppmärksamhet inte sträcka sig särskilt långt längre.
