Tjernobyls kamp mot klockan – i 100 år till

Klockslaget 01.23 har gått till atomhistorien. Det var då, i den tidiga vårmorgonen den 26 april 1986, som något gick snett i Tjernobyl, ett tiotal mil norr om Ukrainas huvudstad Kiev.

Flera säkerhetssystem i kärnkraftverket var avstängda för tester, så en mindre incident i reaktor fyra blev snabbt stor. En explosion fick sådan kraft att det 1 000 ton tunga reaktorlocket, känt som ”Elena”, flög av. Därmed kunde eldsflammor och rök fritt sprida radioaktivt material upp mot himlen, och ut över Europa.

Fyrtio år senare står ”Elena” fortfarande på sniskan bredvid reaktorn. Strålfarorna har varit, och är, så stora att man bara täckt över området med så kallade sarkofager – en första som uppfördes, mer eller mindre i panik, redan under 1986, och ett yttre valv byggt på 2010-talet.

”Mer en maskin”

Den nyare inneslutningen kallas internationellt NSC (New Safe Confinement, ungefär ”Nya skyddsvalvet”), och byggdes som en slags gigantisk verkstadshangar över den första, som redan från början läckte och behövde ständig övervakning.

– NSC är mer en maskin än en byggnad. En maskin som kostade 2 miljarder euro, säger Shaun Burnie till TT.

Bland annat har NSC kranar, stag och balkar som fungerar som den instabila sarkofagens ”hängslen”.

Shaun Burnie har 40 års erfarenhet som kärnenergiexpert, och har arbetat även med efterspelet till Fukushimakatastrofen i Japan. Nu är han stationerad i Ukraina för miljöorganisationen Greenpeaces räkning.

Radioaktivt bråte

Han har flera gånger varit inne i NSC. Under strikt kontrollerade former får människor vara där.

– Inne i reaktorn finns det så klart massor med kärnbränsle, nukleärt material, radioaktivt bråte, betong, stål, grafit från reaktorkärnan... beskriver han synen.

Läget har förvärrats radikalt av den händelse som inträffade en tidig februarimorgon förra året. Under Rysslands anfall i området träffade en krigsdrönare av den iranska typen Shahed taket på NSC.

– Det blev en kraftig explosion, som slog hål på det yttre skalet och även tryckte sig igenom det inre skalet, säger Burnie.

Ryssland har aldrig förklarat händelsen, men Burnie hyser inga tvivel om att det var en medveten attack.

– Drönaren flög väldigt lågt, under radarn. Efteråt kunde vi se delarna ligga i snön.

”Ingen kontroll”

Explosionen slog upp ett 15 kvadratmeter stort hål. Bränder bröt ut, och kunde släckas helt först efter tre veckor.

Strålningen och det pågående kriget har gjort att skadorna bara kunnat lagas väldigt provisoriskt. Så i nuläget hotar ”sarkofagen” att störta samman, och konstruktionen som skulle rädda den, NSC, är lappad och lagad bäst det går.

– Brandbekämparna var tvungna att ta upp 300 hål, så nu har de ingen kontroll över fuktigheten. Frågan blir då, hur länge kan denna struktur fungera?

NSC konstruerades för att hålla tätt i 100 år. Den byggdes med luftkonditionering, eftersom de hundratusentals metalldelarna inuti inte kan rostskyddas och underhållas på normalt sätt. Men efter attacken äter sig väder, vind, vatten och snö in.

Risk för reaktion

Ingen vet exakt hur det påverkar de farliga ämnena där inne, som bland utgörs av lättflyktigt radioaktivt damm och uranpellettar – knappt större än en fingernagel, men var och en potentiellt dödlig.

I samband med 40-årsdagen av olyckan har Greenpeace anlitat en av NSC:s konstruktörer, amerikanen Eric Schmieman, för en lägesrapport. Han skriver att det inte går att utesluta en risk för en ”oavsiktlig nukleär kedjereaktion”.

– Oron baseras mest på att vatten tar sig in i sarkofagen, in i reaktorn, säger Burnie.

Den oron har funnits där hela tiden, och situationen följs sedan tidigare via neutronmätare. Men läget har nu förvärrats och blivit mer svåröverskådligt när NSC alltså är trasig.

– De har pluggat igen det stora hålet, och kommer att fortsätta med reparationer de kommande 12 till 18 månaderna.

Bara två skift

Arbetet kostar inte bara stora pengar, personal är också en allt större bristvara. För anställda i atombranschen råder högre gränsvärden för stråldoser än för oss andra, men Burnie berättar att det i Tjernobyl ändå kan gå oerhört snabbt att nå en årsdos.

– Det är väldigt stora variationer även inom NSC, men på vissa ställen där kanske du bara kan arbeta i tolv timmar. Så du går in och jobbar kanske två skift, sedan är det stopp.

Tjernobyl ligger bara 15 kilometer från gränsen till Belarus, som ryska anfall ofta går via.

– Inte varje natt, men minst varannan, var tredje natt flyger det ryska drönare, ryska robotar över Tjernobyl, säger Burnie.

– Hur många utländska ingenjörer, kontraktsanställda, svetsare kommer att tillåtas komma och jobba? frågar han sig.

”Får saker gjorda”

Arbetet måste pågå i många år framöver. Enligt tidigare planer kan man börja plocka ut själva bränslet från reaktor 4 först kring 2050, en mödosam operation som kan pågå ända till början av 2100-talet, skriver Eric Schmieman. Nu har ytterligare frågetecken tillkommit i och med drönarattacken, men det finns inte så mycket utrymme för fler förseningar. ”NSC:s 100-åriga livstid beräknas från driftsättningen 2019, och löper därmed till 2119”, konstateras i rapporten.

Saneringsarbetet är alltså en över hundraårig kamp mot klockan, varav det mesta återstår. Shaun Burnie låter ändå försiktigt hoppfull.

– En sak som verkligen slagit mig efter år av arbete i Ukraina är att det är ett land där man får saker gjorda. De uträttar fantastiska saker här, otroliga saker.

Men, tillägger han:

– Detta är en enorm utmaning.